Krönika. När sunnanvinden börjar blåsa ljum och drifvorna smälta för middagssolen klappa hjertat fortare och man hviskar sakta til sig sjelf de hoppfulla orden: Nu lider det til våren! Ack ja, nu lider det till våren och mar väntar med en ljuf oro hvarje ny kurir, som den blomsterkransade guden sänder att förkunna, att han redan gjort sitt intåg i sydligare länder och så småningom vänder sin triumfchar mot norden. Det är verkligen förvånande att våren vill återvända till trakter, der man fortfar med den barbariska seden att skjuta ihjäl hans sändebud. Har ni inte redan läst 1 tidningarne att här och der blifvit skjuten en stackars fågel, som kommit till norden med det lada bådskapet: att det lider till våren! vilket intryck gör en sådan underrättelse på er? År det inte ungefär som om ni skyndade till en vän för att tala om en glad nyhet och han svarade med att jaga er en kula genom pannan? Medan vi vänta på sippor och gullvifvor små så roa vi oss med att taga afsked af vintern. Den landsfaderliga familjen föregår sina barn med godt exempel och rista nöjets runor med stålskodd fot i den spegelblanka isen, eller låta glädjens bjellror klinga från sina nätbehängda trafvares halsar. En afton då jag gick ut till Djurgården såg jag ett kompani båtsmän arbeta med snön på isen mellan Kastellholmen och Skeppsholmen. De byggde upp fasta vallar och höga torn. Hvad nu — tänkte jag — har man börjat på att utföra våra generalers planer att befästa Stockholm, eller tänker man här förlägga ett befästadt läger till skydd för vapenförråderna under våra rabulistiska tider ? Men dessa mina funderingar blefvo till snömos då jag ett par dagar senare fick upplysning om ändamålet med dessa arbeten. Jag var åter på väg till Djurgården och såg med förvåning hur tusentals menniskor strömmade öfver Skeppsholmsbron. Vädret var visserligen herrligt, men aftonhimmelens prakt är icke nog att locka ut en sådan mängd stockholmare. Här måste vara något frispektakel. I detsamma hörde jag en röst som utropade: Kungen kommer! Olyckligtvis stod jag midt på bron då ekipagerna passerade förbi. Den plymagerade örridaren svängde sin fackla så att gnistorna flögo omkring som ett fyrverkeri. Det var omöjligt att komma undan, och om man än var aldrig så liberal så måste man taga emot det kungliga stjernregnet. Den som engång stått på en smal gata eller bro, utan att kunna undvika de brinnande beckflingor, som af royautetns fackelbärare skakas ut öfver en sammanpackad massa undersåter, skall förstå mig då jag kallar ett sådant sätt att fara ram för otillbörligt. Denna sed att färdas ned facklor är en gammal lemning från de ider då hvar och en måste bära ljus med ig för att kunna komma fram på de mörka satorna; men i en tid då man har den präkigaste gasbelysning, förefaller den mera löjig än nödvändig, ty då man ser den kan nan lätt tro att den bibehålles såsom oskiljktig från kunglighetens imposanta emblener.. Icke mycket vore heller derom att säga m seden vore oskadlig, men mången får en ippbränd rock eller ett hål på hatten till ninne af högtidligheten, och större olyckor unna lätt hända. Hur ofta hör man icke lem klandras som kasta ifrån sig en cigarr stan att släcka den; men är det väl mindre ldfarligt att beteckna hela sin väg med brinande käda. Tänk om alla åkande skulle ölja högheternas exempel och låta sina betjener vifta med gnistrande facklor! De stacars stockholmare som promenera till fots kulle då snart alla träffas af det öde som rabbade invånarne i Sodom och Gomorrha. äkert skall en liten anmärkning öfver förällandet vara nog för att man gerna skall fstå från en ståt som är till men för anras säkerhet till lif och egendom. Nu då faran är öfverstånden gå vi vidare ch stanna med de andra en stund för att på skridskoklubbens aftonnöje. Här äro ammande eldar pi sin plats och man ser tan fruktan de brinnande tjärtunnorna uppe A snötornen. De hvita vallarne höja sig ring en spegelblank isgård, der det eleganta tockholm kretsar i vida ringar som snöflinorna i ett yrväder. Aldrig har välen fästing haft en vackrare garnison; amazoner som lott behöfva visa sig för att segra och ofcerare af alla möjliga grader. Den belägunde åskådarhopen känner sig också slan och begär blott att på afständ få njuta) skådespelet. Musiken spelar till dans och de sväfvandel wen kretsa :kring de eklärerade paviljonrna. Raketerna flyga fräsande upp niot utthimmelen och brista med en smäll, likt la svärmare som förakta att hålla sig vid rden och vilja flyga högre än vingarne ira. Men stå nu icke här längre, junken i undran, utan låt oss gå i tid, tt slippa ehaget att äfven på hemvägen råka ut för farliga fackelbärarne. Följande dag är också egnad åt nöjet. ottsbacken, Skeppsbron, Lejonbacken, Norro; Gustaf Adolfs torg och Carl XIII:s torg pfyllas af skådelystna, som bilda haj öfrallt der det kungliga slädpartiet skall köra um. Pisksmällar och bjellerklang! är dans lösen. Brokiga nät fladdra kring trafrnes sidor och hvita slöjor kring damernas rprade kinder. Det är ett präktigt nöje att vara med på, d idparti; men icke utan sina stora faror för arlar med principer. När den hvita an lyftes lätt a len ett Pra NF EK mm LL Ao ok aren 2