orden föllo, sådant alldeles icke behöfts,. Unde förhöret upplystes att de kasserade och slopad persedlamne, tillhört och bokförts fängelsets förrå er ända till 1865, då det bruket infördes, att d enast efter besigtningarne afskrefvos från förrå erna och öfverlemnades till kamreraren attredo visa. Rörande lumphandeln förekom vidare, at vid jemförelse mellan lumphandlaren Pfeiffs kassa kladd (Pfeiff hade köpt all lump vid Långhol men) och fängelsets hufvudbok hade upptäckts e! väsentlig skiljaktighet mellan anteckningarne dessa böcker rörande samma lump-partier. Ej no; med att Pfeiffs kladd upptog flera summor, son voro större, än de som funnos antecknade i fän gelsets hufvudbok, utan tiden var ej heller den samma. Hvad som t. ex. Pfeiff antecknat son utgifvet för lump från Långholmen den ena må naden, det fanns ej upptaget såsom någon inkoms för fängelset förrän ett par eller flera månade derefter; en post på omkring 450 rdr. hade gör: 1f. år innan den hann från Pfeiffs kladd till kas saboken vid Långholmen, och då först efter se dan anmärkning af fångvårdsstyrelsen blifvit gjorc öfver det ovanliga förhållandet, att ingen lumr blifvit såld från fängelset det året — en anmärk ning, som Edman i ingifvet svaromål bemött mec den osanna uppgiften, att verkligen ingen lumr det året (1864) afyttrats, men att två partier skull i stället säljas året derpå. Kapten Höckert hade varit t.f. direktör å Lång holmen, då detta lumpparti såldes. På tillfrågar huru det var möjligt, att han ej kunnat obser vera, att ingen post influtit i kassan för den sålde lumpen, då han granskat och underskrifvit kassa förslaget för månaden, uppgaf han, att denns granskning oftast inskränkt sig till ett efterseende om summeringen var riktig och om den kontantö behållningen slog in med den bokförda. Hr Höc kert medgaf att detta varit ett fel, men hade hans förtroende till Edmans redbarhet, stärkt ai öfvertygelsen att E. var en förmögen man, varit så stort, att ej den aflägsnaste tanke på någor oärlighet å Edmans sida hos honom kunnat uppstå — ett förtroende, som major Tellander sade sig af enahanda skäl hafva hyst. Justitiekanslerens ombud sade sig nu ej kunna finna det kapten Höckert kunde anses vara delaktig i det vid fängelset begångna underslef, men ville dock ej bifalla hr Höckerts begäran att blifva från målet skild. På gjord fråga bejakade kapten Höckert at ven han hos Edman tagit förnödenheter för sitt hushåll, men sade sig alltid haft den tron att Edman varit i sin fulla rätt att för egen del idka handel. Dessa uppköp hade på alla de år hr Höckert varit vid fängelset anställd dock, efter hvad han trodde sig minnnas, endast uppgått till omkring 40 rdr och hade han först vid sin afflyttnidg uppgjort denna affär med Edman. T den kladd, som Wiberg fört och hvilken påträffades i ett af magasinerna vid ransakningen å Långholmen, fanns antecknadt, att doktor Klosterberg: skulle bekommit åtskilliga pund. bröd, mjöl, 24 ort snus m. m. å kamrerarekontoret. Doktor K., tillfrågad härom, uppgaf att han aldrig för egen räkning bekommit något dylikt, men väl reqvirerat sådana varor för sjukhusets räkning, till hvilket ändamål äfven de på doktor K. uppskrifna artiklarne blifvit använda, enligt upplysning af Wiberg. Major Tellander medgaf på framställd fråga att han haft fångars medel om hand utan att desamma blifvit å kamrerarekontoret antecknade, men hade godtgjort fångarne både kapital och ränta, och då anmärkning gjorts. emot att majoren. omhänderhaft dessa medel, hade han lemnat pengarne till fängelsets kassa, med undantag af medel för ett par fångar, som särskildt anhållit att majoren skulle för deras räkning förvalta dem. Ransakningen slutade kl. !.2.5 och utsattes när sta förhör till om tisdag, hvartill såväl major Tellander som hr Höckert ålades. inställelse, hvarjante viktualiehandlaren Sjöberg och lumphandaren Pfeiff dertill skulle inkallas. — Ihjälsupen. Förre artilleristen Anders August Jacobsson, som sedan ett år tillbaka varit anställd hos åkaren Modin, boende uti huset n:r 41 vid Stora Badstugatan å Norr, har i går f. m., vid 9 tiden, aflidit, antagligen till följd utaf för mycket förtärdt bränvin aftonen förut. Jacobsson hade nemligen då, efter hvad det vid polisförhöret i dag om dödsorsaken upplystes, inne på vinskänken Lundbergs krog vid nämnda gata, supit icke mindre än 22 stora och 2 små supar, utgörande tillsammans nära ?, kanna. En träkärlshandlare, vid namn Ericsson, bjöd Jacobsson på de stora suparne, och en annan person, hvilken å krogen hört talas om Jacobssons förmåga att förtära bränvin, på de båda små: Då Jacobsson, efter att ha urdruckit de första åtta suparne, tvekade supa mera, lockades han dertill af Ericsson, söm gaf honom 1 rdr. Målet uppsköts till en; början i och för likets besigtigandö. Den aflidne var 33 åf gammal. — En nattvardsynaling. Femtonårige ynglingen Alfred Schoultz, som för begångna stölder och bristande omvårdnad blifvit intagen :å Södra arbetshuset, hvarest han af den der anställda prest ber redes till sin första pattvardsgång, rymde från arbetshuset vid ett tillfälle då han skulle gå till läsförhöret, samt föröfvade kort derpå, dels ensam, dels i sällskap med ett par andra pojkar, icke mindre än tre fickstölder. Schoultz och hans kamrater ha blifvit gripna och erkänt sina förbrytelser. — En oförbätterlig skurk. En från Karlsborg i förra veckan frigifven arbetsfånge sammanträffade, några dagar efter det han återfått sin frihet, i en; stuga vid landsvägen med en kringvandrande judisk handlande at polska nationen, och då vid en här till stånd kommen affärsafslutning det visade sig att handelsmannen ej var utan kontanter, vaknade hos den nyss frigifne fången, å hvars moraliska känsla förbättringsanstalten synbarligen ej lyckats utöfva något djupare inflytande, begäret att tillegna sig dessa. Straxt efter det polacken aflägsnat sig, gick äfven f. d. fästningsfången sina färde, eftersatte den förre och upphann honom i en närbelägen mindre skog, der han öfverföll den stackars af sin börda tyngde vandringsmannen och tilldelade honom med en knif flera sår i hufvud och ansigte, hvarförutan han erhöll några slag, som sanslös sträckte honom: till marken. Rånaren illgrep nu sitt offers kassa och skyndade bort, mer dessbättre hade i trakten befintlige personer af len öfverfallnes jämmerrop förts till stället der brottet föröfvats och dessa eftersatte nu banditen och lyckades också verkligen att ertappa honom. Han hade då likväl kastat ifrån sig skval knifven, hvarmed dådet utförts, som de röfvade penninsarne. Skurken fördes till ortens länsman och var lördag ställd inför extra ting i Walla. Han nekade dock fräckt till de mot honom riktade beskyllningarne och då inga vittnen finnas, är det värr mer än troligt att han mot sitt nekande ej skall kunna till saken fällas. (G. P.) Tvist om inteckningshandlingar. Brukspatron J. Lind har till härvarande Adhusrätt uttagit stämning å bankdirektöen A. O. Wallenberg. Hr Linds stämningsnsökan lyder sålunda: Till Stockholms vällofliga rådhusrätt. Sedan jag i saknad af godvillig liqvid för två f mig innehafvande till hetalnins förfallna och