en presslag kan djerfvas fordra förändring i justitieförvaltningen. Slutligen uppmanar han lagstiffonde kåren att kraftigt uttala sig mot Berryers förslag, Man hade trott, att Thiers nu skulle taga till ordet, men Porryen talar från sin plats genast efter Baroche: Jag frågar, om det vid behandlingen af en lag, som åt korrektionsdomstolarne öfverlåter att afdöma politiska och pressrättegångar, icke år naturligt att se sig om efter fö t for dessa domstolars sammansättning? Jag sätter intet annat genmäle emot lir sigillbevararnes afböjande svar. Jag har Icke trott, att mitt förslag kunde vara sårvande för domarekåren. Jag frågade, hvarföre man ändrade 1820 års reglemente, som hade för sig en 40-årig erfarenhets obestridliga auktoriz tet och var i kraft till 1854. Må således utskottet taga denna punkt i öfvervägande. Villniåtergifva 1520 års garantier åt oss? Då skalljag förkiara mig belåten. Anfallet mot embetsmännen ligger i det urval, som generalprokuratorn gör. Vetta är en skandal i den lågliga ordningen, står i strid mot alla en sund lagskipnings ideer. Det finns intet allvarligt skäl, som skulle kunna rä färdiga en sådan ändring. Man Jar om duglighet; men ni ser, att just efter lementet skola domrarne icke stanna qvar längre än? 2 åri samma kammare. Detta år skäl, som icke hålla streck, och ingenting annat. Jag står fast vid, att detofti generalprokuratorn gjorda urvalet är ett aniall mot domarekåren; jag vill icke gå längre. Min högaktning för domarekåren är mycket stor, ty jag säger icke ett ord om hvad I gören alla år för att belöna beskaffenheten af de eder bevisade tjensterna (Förfärligt oväsen och larm.) . Baroche: Om hr Berryer kan draga fram fakta, så ber jag honom göra det genast och förklåta sig bärmåre. Serrver: Fakta vill Jag då anföra, utan att hämna några namn, Det finns i Paris tre poliskorrektionskarsrar, men det är nästan endast den sjette kammaren, som afdömer pressmål. Den domare, sem var ordförande i nämnda kammare 1859, blef 1860 utnämnd till appellationsråd; nämnda koammares president år 1860 blef appellationsråd 1861, den 1861 blef råd 1862, den 1862 blef det 1863, den 1864 blef det 1865, den 1866 år 1867. Vi se, hvilken lott som väntar den domare, som nu för ordet der. (Nu bryter stormen åter lös på . ett förfärligt sätt. Majoriteten tjuter af raseri; Oppositionen, som är så ringa i antal, ger sitt bi-): fall ft och begagnar härvid sina pappersknifvar, ! för att öfverrösta majoritetens larm. Baroche och Rouher, som råka i h gsta vredesmod, ropa midt , i larmet och slå med knytnäfvarne på sina pulpe; ter. Båda begära ordet. Glais DBizoin resor sig i i från sin plats och yttrar några ord, som man ej förstår. Presidenten ropar att han icke har ordet. Efter fem minuters oerhörd skandal lyckas det presidenten slutligen att småningom återställa lugnet och gifva Baroche ordet.) — 7 Baroche: De akiningsvärda domare, som Berryer icke namngifvit, men tillräckligt noga utpe-(q kat, voro nästan alla presidenter ette kammar s ren före åekretet af den 19 Jan. 1867, d. v. s. på en tid, då den korrektionella polisdomstolen blott c hade att döma i några få sällsynta pressmål. Pelletan: Ni har nyligen sagt motsatsen i er5 statistik. (Larm). 1 Baroche: Och derföre kunde de icke genom !il skamliga tjenster förtjena sin befordran, Det ärlsg deras personliga tjenster... t En röst: Ja visst, deras tjenster! faroche (fortsätter): sina fordna tjenster (nytt ; 0 f E t I I s afbrott) ha de ett tacka för sin befordran. Och nu tillåter jag mig anmärka, herr Berryer, att det i icke passar att utpeka dem, som man icke vill på Nytt afbrott). is i i begärde det! che (vändande sig åt venstern): I skullen ha handlat alldeles på samma sätt som c skullen icke ha låtit en förhatlig misstanke få vidbäfta aktningsvärde domare och begärt att han js skulle namngifva dem. 1 In mängd röster: Jo jo! Glais Bizoin: Viljen I höra nampen? Jag kan meddela er dem; t Baroche: Gör det! e Statsministern Rowher: Namngif dem. Attienl offentlig församling brännmärka aktningsvärda pers soner är skändligt. (Det är sannt, mycket bra!) . Baroche: Uppgif, ni, namnen, och mitt minne skall räcka till att svara er; jag drager icke i beteukande att påstå, på samma gång jag gifver dem, S Som säga motsatsen, den formligaste dementi, att e alla dessa domare genom mångåriga tjenster hade a förtjenat sin befordran. (Bullrande afbrott till venster. Lifligt bifall på andra bänkar). Låten mig svara, icke för min egen del, utan för de skyddslingar, såsom jag i går kallade dem, de skyddslingar, öfver hvilka jag är stolt, för denna franska domarckår, som, jag kan ej nog ofta upprepa det, i alla tider ländt landet till ära. (Ja ja! Bravo och bifall på ett stort antal bänkar). Sannerligen, man måste träda in i en fransk kammare, för att få höra den franska domarekåren skymfas. (Nytt bifall). Öfverallt eljest talar man om den med aktning. Öfverallt annorstädes begriper man, att om man framställer en anklagelse mot personer, måste man åtminstone bevisa den. (Mycket jar I 3 PP AB —— EA Vv sannt, mycket bra!) Jag har redan sagt er, att!y de domare, som I hafven utpekat, presiderade på en tid, då korrektionsdomstolen knappt hade några få pressrättegångar om året att afdöma. DetS är oriktigt att påstå, att det blott finns en endak korrektionel poliskammare för pressförbrytelser.!s (Afbrott). n Pelletan talar några ord, som man ej förstår. h Baroche: Ni vet väl, att den sjunde kammaren stundom äfven har att göra med politiska rättegångar. Jules Favre: Och de trettons rättegång! (Sjette kammaren de på sin tid 13 personer — vid allmän valförrättning — för otillåten valförening; enligt lagen är en förening endast då icke tillåten, när den består af mer än 20 personer. Men den tillmötesgående sjette kammaren, hvars pre-2a sident äfven blifvit utnämnd till råd, sökte hjelpa u sig till rätta derigenom, att den ansåg korrespon-v denterna för den valkomitå till hvilken de 13 hörde, såsom medlemmar af densamma och uppställde den grundsatsen, att domstolarne icke behöfva anklaga alla de brottslige, men att det än-2 dock står dem fritt att med de icke anklagade ti medlemmarne fylla det ödesdigra talet 21.) Presi-si denten blef 3 månader derefter utnämnd till råd!!B (Förfärligt oväsen! Till ordningen, till ord-lq ningen!) b Presidenten: Jag blir nödsakad att kalla dem till ordningen, som afbryta. Vid frågor af dennaY beskaffenhet måste anständighet isynnerhet ialkt-vV tagas, och jag återkallar er till er egen värdighet. s Pelletan: Låt det vara väl med den saken! p Ni är icke domare öfver vår värdighet. (Jo, jo! Oväsen.) Presidenten: Hr Pelletan! Jag återkallar er till ordningen, då ni på detta sätt bemöter ordföran-V dens anmärkning. (Pelletan yttrar midt i detl oerhörda oväsendet några ord, som man icke förOn An ce AR 4 s) Baroche: I mån skrika, så mycket I viljen, s skall Frankrikes, skall Europas röst öfverrösta eder och säga er, att intet land finns, som ickeln skulle skatta sig lyckligt att ha en domarkår sådan som den franska. (Mycket bifall.) Föröfrigt y hoppas jag, att efter denna episod, som på det!;, smärtsammaste rört mig... Många röster: Ja, jal Granier de Cassammac: Ni har. rätt; det ärJö skändligt. (Oväsen till venster.) 11 Baroche: Jag hoppas, att efter denna episod, hvilken, jag upprepar det, smärtsamt rört mig, fi intet tvifvel skall återstå om bevekelsegrunden till h detta amendement. (Venstern ker öfverljudt.) In begripen nu, m. h., hvadafsigten är dermed; man sade oss det just nyss, och den om också sentida förklaringen skall derföre icke vara mindre begriplig för er. Man vill drabba en doma kår, på hvilken man icke litar, hvilken man söker göra misstänkt, från den förste presidenten och generalprokuratorn ända ned till den ytterste domaren med det af dem föreslagna amendementet. IT olallan Anloå utan ujdana nm ha förla