STOCKHOLM den 20 Febr, — Det ligger i andan af Sverges statsförfattning, likasom i dess innehåll, att såväl sjelfva statsstyrelsen som förvaltningen af de för allmänna behof anordnade medel skall undergå en sträng och till och med minutiös granskning. Detta föreskrifves äfven af våra tillgångars inskränkthet, då statsmedlen ingalunda tåla vid en slösaktig eller oförnuftig användning; och det ligger derföre icke ringa vigt vid valet af den personal, åt hvilken anförtros granskningen och kontrollerandet af den myckenhet statsutgifter, som genom vara embetsverk bestridas. I sjelfva valsättet har, genom nya riksdagsordningen, den förändring blifvit vidtagen, att revisorerna icke numera utses af vissa kommuner, vexelvis, utan alltid väljas af riksdagen, äfvensom att deras antal blifvit förminskadt från 24 till 12. Förstnämde förändring öfverensstämmer med den ordning, som genom 1862 års kommunallagar för städerna blifvit vidtagen, att nemligen stadsfullmäktige ega utse revisorer; men den är likasom denna ej lyckligt funnen; ty, likasom hos stadsfullmäktige ledamöterna af de särskilda nämnder, hvilkas förvaltning skall granskas, icke lära vara angelägne att till revisorer utse andra än de mest beskedliga och liknöjda; så beherrskas hos riksdaen dessa val lätteligen af parti-intressen, ätminstone sålunda, att (såsom äfven senaste valet af statsrevisorer i andra kammaren visar) vederbörande partichefer begagna desamma till belöningar åt anhängare, som omöjligen på någon annan grund kunnat till sådant uppdrag ifrågakomma. Så länge kommunerna innehade valrätt i detta fall, voro de äfven i tillfälle att i viss mån beriktiga de misstag, som de vid utseendet af ledamöter i sjelfva representationen kunnat begå, samt framför allt att låta personer, om hvilka man egde något hopp att de skulle kunna användas såsom riksdagsmän, genomgå en för dem särdeles nyttig skola. Vi tro att, om statsrevisionen i sitt nuvarande skick skall bibehållas, en återgång till detta valsätt och en förändring i det nuvarande, nemligen så att städerna a allmän rådstuga, och landsbygden, på sätt landstingsmän utses, valde revisorer, kunde ifrågasättas; men i alla händelser synes det åtminstone vara nödvändigt att, så framt både revisionens ändamål och de fördelar den kommunala valrättigheten förut medfört skall vinnas, valet af revisorer icke göres till en partisak och att man icke uteslutande utser desamma inom. kamrarne. Första kammaren kan verkligen berömma sig att i detta fall hafva tillvägagått med långt större urskilning och fördomsfrihet än den andra. Den synes hafva ganska vidsträckt sett sig omkring efter dugliga män till det vigtiga uppdrag, som densamma hade att lemna, och då denna kammare till revisorer af riksbankens diskontkontor utsåg endast personer som icke voro riksdagsmån, har densamma till revisorer af stats-, bankooch riksgäldsverken valt, af 6 ledamöter, fyra utom kamrarne. Andra kammaren har deremot vid båda tillfällena valt revisorer uteslutande inom sin egen krets, — ett förfarande som förtjenar anmärkas, emedan detsamma äfven vid förra riksdagen förekom. Hvad beträffar förändringen af revisorernas antal från 24 till 12, så befara vi att ärendenas behandling inom revisionen förlorat hvad statskassan uti arvodenas besparing vunnit. Atminstone har man förut påstått att det större antalet var af ärendenas mängd och den mödosamma granskningen fullt påkalladt. Huru dermed må förhålla sig, tilltro vi oss icke att bedöma; men vi föreställa oss att tiden snart bör vara inne för en reorganisation af hela statsrevisionen, till närmare öfverensstämmelse med förhållandet i Danmark och Norge, så att blott 2 å 3 revisorer, men med en till hela året utsträckt tjenstetid, granskade statens räkenskaper och förvaltning. Detta ämne hade måhända varit förtjent att behandlas i sammanhang med frågan om embetsverkens reorganisation, men då motion derom ej vid riksdagen blifvit väckt, lärer detsamma ej för denna gång kunna komma under öfvervägande.