jande. Främst bland de återstående nämna vi hr Jonas Andersons, att det förberedande kunskapsmått, som nu tillhör första och andra klasserna uti våra elementarläroverk, från dessa läroverk afskiljes och antingen öfverflyttas på folkskolan eller öfverlåtes åt den enskilda omtanken att derom på annat sätt ombesörja, samt att derigenom uppkommande besparingar antingen indragas till statskassan eller användas till löner åt lärare för utvidgning af ofullständiga läroverk. Till hvad i denna sak å förre riksdagen och eljest anförts, är ej lätt att tillägga någonting nytt. Efter vanligheten skall man utan tvifvel äfven nu upprepa, att folkskolan i sitt nuvarande skick är urständsatt att uppfylla så stora fordringar, som förslaget till henne riktar. Härpå svarar motionären, att en jemförande blick på stadgandena för folkoch elementarskolan dock visar, att läroämnen och lärokurser i den senares två lägsta klasser icke, med undantag af tyska språket, ligga öfver de för den förre bestämda, samt att tyska språket enligt skolmäns åsigt utan olägenhet kan uppflyttas till elementarskolans tredje klass, som enligt förslaget skulle bli dess första eller lägsta. Vi vilja för vår del gå ett steg längre i fråga om tyska språket, som vi anse ej allenast utan olägenhet kunna, utan just till svåra olägenheters undvikande böra framflyttas till tredje klassen. Detta nemligen af hänsyn till vigten att vårda modersmålet, och att derför ej låta barnets ännu icke stadgade språksinne skämmas, dess osäkra öra förvillas af de gäckande likheterna mellan dess eget språk och tyskan samt af ett, enligt den berömde tyska filologen Aug. Schleichers yttrande, onaturligt, i flere hänseenden mon ströst språklynne, så som det artificielt utbildade högtyska skriftspråkets är. Och hvad vidkommer den från folkskolans förmenta oförmåga hemtade invändningen, så vore förslagets förverkligande just en af de kraftigaste häfstängerna för folkskolans lyftande ur dess otillfredsställande, nuvarande skick). Men bibehåller man till deras tjenst, som anse sig för förnäma att sända sina barn till folkskolan, en afdelning af elementarläroverket med uppgift att fungera såsom folkskola, då sätter man en bom mot folkskolans utveckling. — I sammanhang med hr J. Andersons motion torde böra påpekas hr A. W. Nilsons, redan å förra riksdagen, i form af reservation mot ett andra kammarens tillfälliga utskotts afstyrkande af hr Siljeströms bekanta motion, framställda och då af nämnda kammare bifallna förslag, att klassiska och reala linierna må hållas förenade i alla ämnen till femte klassen, tyska språket inträda i tredje, latin i femte och grekiska i sjette klassen. Åtskilliga frågor rörande läroämnen och undervisningens ordnande inom skolan beröras i en motion af hr Grafström. Hvad af motionärens framställning särskildt angår elementarskolan är dels yrkandet, att undervisningen må, med hänsyn till att ej alla lärjungar genomgå hela skolan, så ordnas att de likväl mhemtat något helt och sammanhängande, när de på ett tidigare studium lemna skolan. Dels höra hit förslagen om begränsning af undervisningen i åtskilliga läroämnen. Katekes och jbiblisk historia böra, säger motionären, utbytas mot en lärobok i kristendomskunskap. Under antagande, att härmed äsyftas, att undervisningen i detta ämne bör skötas på samma sätt, som nu för tiden alla andra skolämnen, samt läsningen af s. k. biblisk historia ersättas af en kort öfversigt af kristna religionens urkunder, kunna vi ej annat än instämma i förslaget. Till motionärens anmärkning, att kyrkohistorien bör upphöra att utgöra ett särskilt ämne, vilja vi foga att detsamma gäller om dogmatiken. Religionsoch kyrkohistorien ingår, såsom öfriga delar af kulturhistorien, i den allmänna; och teologiska studier lära ej tillhöra läroverk för högre allmänbildning, hvilket elementariroverken ju skola vara. Slutligen axtyder författaren valfrihet mellan de lefvande, främmande språken. Denna tanke, som kan stödjas med en betydande auktoritets namn, nemligen professor L. Kr. Daa, har länge tilltalat oss såsom en god utväg ur öfveransträngningens labyrint. De för ämnet intresserades uppmärksamhet fästa vi å den utmärkte författarensi tidskriften Norden (1866) meddelade bekanta granskning af sista norska skolkommissionens betänkande. Han utvecklar der med oemotståndlig skärpa, hurusom det alls icke är nödvändigt, catt alla lära allt eller detsamma. Tvärtoma — säger han — atror jag, att hela vår nation skulle ha den största fördel af de mest olika kunskapers utbredande. Jag antager sålunda, att man borde göra alla de nyare språk, i hvilka skolan undervisar, till valfria, och blott bestämma, hur många skulle anses nödvändiga. Att vare sig franska eller tyska skulle ega en callmän och vetenskaplig betydelsec (framför engelskan), som kunde göra detta steg betänkligt, kan jag ej anse grundadt i nuvarande, näppeligen heller i det förflutnas, förhållanden: Deremot tror jag, att det vore ändamålsenligt att ställa fordringarna i de nyare språk, som skulle läras, pågot högre än nu . Slutligen komma vi till förslag om ändring af den yttre organisationen. Här möta vihrr Svensåns och Hedlunds motioner. Den förre föreslår, att erkebiskopen och biskopen i Lund befrias från prokanslersembetena vid universiteterna, hvilka uppdragas, om de anses böra qvarstå, åt personer som K. M:t förordnar; att biskoparne befrias från eforatet öfver elementarläroverken, och att för dessa oaflönade direktioner af K. M:t förordnas; att vå samma sätt förfares med ledningen af