embetet infordrat förmyndarekammarens och ädhusrättens yttrande. Den är af följande ydelse: Att ingen offentlig institution reformerar sig sjelf, utan att för tillvägabringande af väsentligen och mera genomgripande fö ringar deri fordras yttre tvång, är en gammal känd sats, på hvilken man finner bekräftelse, hvarhelst man blickar ikring sig i verlden, och den framställning, jag härmed går att göra till hr justitieombudsmannen, föranledes just af en dylik erfarenhet. Sedan en arfoch förmyndarekammare inrättades här i staden, äro just i år tvenne århundr: den förgångna; och med skäl kan man på denna inrättning tillämpa Napoleon I:s ord om Bourbonerna: att de ingenting lärt och ingenting glömt. Ej blott samma organisation, som ifrån början gafs åt denna anstalt, qvarstår ännu, utan äfven samma arbetsordning är ännu bibehållen. Ja! man har till och med på sista tiden ännu mera försenat ärendenas gång, under det att öfverallt eljest, så inom det enskilda som det offentliga lifvet man lärt att skatta tidens värde samt i följd deraf bemödandena gå ut på att en raskare fart åt verksamhet och handling. Såsom kändt är föreskrefs i den ursprungliga s lIseurkunden, att förmyndarekammaren skulle sammanträda en eller tvenne gånger i veckan; och uti instruktionen för justitiekollegium och förmyndarekammaren den 12 Dec. 1764 bestämde 12, att detta kollegium och förmyndarekammaren skulle till bestridande af göromålen, vara tillsammans tisdagar och torsdagar förmiddagen samt en eller tvenne gånger eftermiddagen i hvarje vecka; men efter den förnyade instruktionen af år 1856 hålles nu mera blott en session i ve . Förr blefvo mål, som skriftligen anmäldes på måndagen, föredragna redan dagen derpå eller åtminstone torsdagen i samma vecka; nu företagas de ej förrän efter allraminst åtta dagars liggetid. Huru det i öfrigt tillgår, och hvilken besynnerlig uppfattning af denna iustitutions bestämmelse och ändamål är för närvarande inom densamma rådande, inhemtas af följande sak. i I egenskap af ombud för arfvingarne till här i staden för 20 år sedan aflidna fru Eva Maria Elgh, anmälde jag mig den 20 sistl. Juli hos förmyndarekammaren till utbekommande af der innestående arfsmedel. — Arfvingarnes behörighet tilll. arftägten var af rådhusrätten pröfvad och erkänd få dagar förut; och alldenstund detta skett af samma personer, som utgöra ordförande och leda-. möter i förmyndarekammaren, tyckes det, att när man icke ville begagna sig af den i 8 5 utaf in-! struktionen den 9 April 1556 förbehållna uppsägningstid, medlens utanordnande icke skulle kräft mycken omgång. De vore emellertid icke att lyfta förrän den 31 i samma månad och icke heller då till fulla beloppet. Förmydarekammaren undandrog sig nemligen att godtgöra . ränta å arfskapitalet, och deraf föranledes en episod, som allra Bjertast, framställer karakteren af förmyndarekammarens sätt att gå tillväga. Jag anförde hos rådhusrätten i laga ordning? besvär öfver berörda räntevägran, och naturligtvis var förmyndarekammaren i denna sak helt enkelt min motpart och ingenting annat. I sådan egenskap förklarade sig äfven kammaren öfver besvären och parterna kallades härefter att den 30 sistl. September afhöra utslag i målet. Dervid hade dessa onekligen å ömse sidor samma skyldighet att tillstädeskomma, och infunno de sig icke inför domstolen, egde de samma intresse att på annat sätt förskaffa sig kännedom om utslagets innehåll, för att kunna bedöma huruvida anledning eller behof ! att fullfölja målet till högre rätt för dem före-l fanns eller icke. Utslaget blef, att, på grund l jemväl af förmyndarekammarens egen instruktion, arfvingarne förklarades berättigade till räntas åtnjuz tande, och förmyndarekammaren hade alltså tappat. )1 Kammaren, som hade sin ordinarie session den 111 Okt., eller dagen efter utslagets meddelande, som sedermera icke sammanträdde förrän den 8 i1 nämnda månad, då vadetiden var förbi, måste an: ( e S 8 a t e ses hafva egt kännedom om sakens utgång så tidigt att kammaren kunnat vid sammanträdet den 1 Okt. bestämma sig, huruvida utslaget skulle å dess sida lemnas att vinna laga kraft eller icke; och då såsom efteråt syntes, det förra blef händelsen, borde väl genast det omtvistade beloppet hafva utassignerats till betalning... Men huru har saken blifvit af förmyndarekammaren behandlad? Så fort utslaget vunnit laga kraft, ingick ja; samma dag — måndagen den7 Oktober — medis en skrift till förmyndarekammaren och begärde v penningarnes utbetalning, yrkande tillika ränta n derå från den dag betalningen borde hafva skett, !o men beloppet blifvit arfvingarne olagligt förhållet. Genom notarien sades mig, att min skrift skulle! d blifva föredragen tisdagen 1 nästpåföljande vecka. la Nåväl! sedan denna tisdag förflutit, inställde jag r mig åter för att efterhöra penningarne. Till minp förvåning fick jag då den upplysningen, att ingen-s ting kunnat vidgöras saken, emedan jag icke in-h lemnat rådhusrättens utslag i målet; hvarvid jags icke kunde tillbakahålla den erinran, att förmyn-A darekamaren härvidlag icke vore att betrakta så-n som någon myndighet, utan rätt och slätt såsom j d min. gäldenärsgoch motpart, hvilken borde likaväl ln känna sin skyldighet i förevarande fall som jag ti min rättighet, samt att jag aldrig kunde ega nå-h gon förpligtelse att gå min motpart tillhanda med n mitt exemplar af utslaget. Icke dess mindre, förv att komma till ett slut, aflemnade jag utslaget, !u tänkande att nu åtminstone skulle medlen blifvalp utassignerade nästa tisdag. Efter ytterligare enlåä veckas väntan infann jag mig alltså ånyo; menlo hvad besked fick jag då? — Jo! Ännu hade ingenting kunnat åtgöras, i saknad af bevis att rådhus-o rättens utslag vunnit laga kraft. — Hvad skalllu man säga om sådant? Den tappande parten, göd-h denären, som sjelf låtit utslåget mot sig vinnajri laga kraft, kan icke betala, emedan den vinnande ti icke tillställt honom bevis öfver den vunna laga!n kraften hos utslaget! Kan något märkligare halh timat i Abdera? — Notarien gaf mig emellertid tillkänna att han hade nu anskaffat det erforder-e ligt ansedda beviset. . rp I tanke att den nyutnämnde justitieborgmästaren n skulle kunna finna sig hugad att börja sin banaj1 såsom ordförande i förmyndarekammaren medelst n införande af nödiga reformer samt gifva en tids-r enligare gång åt ärendenas behandling, besökte jag I o honom och framställde säväl det fall, hvarom här nu är fråga, som behofvet af åtskilliga förändrink gar i den praxis, som af ålder gjort sig gällande, i så inom förmyndarekammaren som hos den af-!d delning af rådhusrätten, med hvilken förmyndare-t: kammaren står i förening. Och han lofvade, att s det icke skulle vidare dröja med penningarnes ut-!å bekommande, men några reformer syntes han icke n finna af nöden, hvarken i ena eller andra hän-n seendet. Beslut att utgifva medlen blef ock samma dag fattadt, men assignering deraf kunde efter!f gammal slentrian icke ske förrän nästföljande tis4 dag eller en vecka sednare, och ändtligen den 71g November — 52 vecka efter afkunnandet at råd-g husrättens utslag — blefvo medlen i ordning att!Y lyftas. . 7 Affärsmessigt behandladt, hvad tid hade dettals ärende behöft upptaga? u Enligt hvad ofvan blifvit uppgifvet, föll rådhus-;j ttens utslag måndagen den 30 September och sj ljande dag hade förmyndarekammaren sin vanjr liga session. Utgången af tvisten rörande räntan 3 hade ej blott kunnat, utan måste då af veder-h börande tjenstemän anmälas, på det beslut måtte g kunna fattas, huruvida målet skulle af förmyndare-pn kammaren fullföljas eller icke, Blef det senarelg händelsen, så var gifvet att medlen skulle ut-!g betalas; och någon uppsägningstid kunde härvid ly icke komma i fråga; beloppet var till betalning ly förfallet genast. Under sådana förhållanden hade g örmyndarekammaren ock bort omedelbarligen gå lt i författning om medlens utgifvande, hvartul icke lg erfordrats någon vidlyftigare procedur, än att förp myndarekammaren förekallat sin kamrerare, af ho-!4, nom äskat uppgift å beloppet af den ränta, som tillkomme fru Flghs arfvingar, samt anbefallt ut-r skrifvande af assignation derå genast; till hvilket allt jemte assignationens underskrifvande be-l( höft åtgå på sin höjd en half timme. Allt hadelq utan svårighet kunnat vara i ordning vid sessio-j nens slut och förmyndarekammaren beredd att uta gifva medlen dagen efter afkunnandet af rådhus-!y rättens utslag. Om artvingarne icke så fort in-.;j, funnit sig för penningarnes lyftning, eller huru a mA Ånmad må hatva Ävilit var darag ANgale Fu