romare, rena galler, normander, germaner, alla med passion tillgifna Frankrike, allal: fransmän till själ och hjerta. Språket gör ej tillfyllest för att dana en nation, ehuru . utan det ingen nation kan finnas; ty språket . är endast själens redskap, ej själen sjelf; det håller så till sägandes medelvägen mellan det andliga och materiella, mellan organerna ochl. tanken; så t. ex. har det transka Schweiz så ofta, och särskildt det sorgliga året 1815, ådagalagt den största fiendtlighet mot Frankrike, och man äfventyrar icke mycket, om man påstår, att det tyska Schweiz icke är. mera böjdt för att sammangjuta sig med Tyskland. När denna åtskilnad mellan nationalitet och race en gång väl är erkänd, fruktar jag icke att förefalla er illiberal, då jag förfäktar den satsen, att endast nationaliteterna, men icke racerna äro befogade att i folkrättens namn göra anspråk på utöfningen af suveräniteten, på det politiska oberoendet. Racerna äro kött och blod. Men kött och blod gifva inga rättigheter; sinnet ensamt gifver sådana; eller snarare själen, den moraliska personen, som är medveten af sina förmögenheter, sin enhet, ett värf att uppfylla, och hvilket redan till en del är uppfyldt genom det fria bruket af hennes krafter. n race kan spridas öfver jordens hela yta, utan att förlora något af de kännetecken, som utmärka den, förutsatt att den förblir ren från all blandning. En nation är genom medvetandet om pligt, genom känslan af rätt och genom sina minnens makt fäst vid fosterlandets heliga jord. Då jag säger, att en race, kollektivt betraktad, icke har erforderlig befogenhet att utöfva suveränitet och besitta politiskt oberoende, förbehåller jag uttryckligen individen hans rättigheter, den aktning, som man öfverallt är skyldig den menskliga personen, och förmenar icke racer sjelf att i framtiden skapa åt sig de rättigheter, som den i dag saknar. Tscheker, ruthener, slovaker, morlaker, kroater, finnar, under alla dessa mer eller mindre harmoniska namn är jag färdig att erkänna likar värda min kärlek och min aktning. Jag är tilloch med benägen att bevilja dem alla de sällsyntaste och värdefullaste egenskaper. Men så länge jag icke sett några af dessa verk utgå från deras händer eller några af dessa drag lysa i deras historia, ifall de ha någon, af bjeltemod, af ihärdighet, af disciplin, som antyda en särskild anda, i stånd och värdig att styra sig sjelf, skall jag icke bli öfvertygad om nödvändigheten att sönderstycka ett kejsarrike, bildadt redan för århundraden sedan, för att af dessa folkembryoner upprätta särskilda nationaliteter. Emellertid medgifver jag, att jag mera skulle tycka om denna sönderstyckning, om man ej kunde förhindra den, än jag skulle fördraga, att en despotisk och barbarisk makt, som redan är mycket för stor till Europas olycka, med åberopande af race-enheten 1 sin krets indroge andra staters lättrogna befolkningar, som blifvit förledda af det sväfvande ordet panslavism. De nationer, som verkligen äro värda detta namn, ha således, när för öfrigt personerna icke kränkas i sitt samvete eller sin frihet, rättighet att försvara sin tillvaro mot racernas blinda instinkt, antingen nu denna sträf. var att upplösa dem eller att utsätta dem få invasion af främlingar. Med ännu större skäl ha nationerna rättighet att återuppstå såsom Italien, eller såsom Polen gå martyrskapet till mötes för att visa dem, som öfverlefva dem, att döden är att föredraga framför affall och träldom. Hvilka inkast gör man nu mot nationalitetsprincipen? Nationalitetsprincipen är, säger man, densamma som de stora hopgyttringarnas princip, och de politiska hopgyttringarne föra med sig krig och despotism, ty det förra är nödvändigt för att grundlägga dem, den senare för att upprätthålla dem. Ja, det finns politiska hopgyttringar, som bildats i våra dagar genom krig, genom tändnålgevärets moraliska makt, ehuru de sedermera åberopat nationalitetsprincipen och organisera sig i skydd at dennas namn. Men principen är oskyldig till det bruk man gör deraf, och de följder man dragit derur. Den lämpar sig lika väl för federationen som för enheten, och I hafven beviset derpå inför edra ögon. Förenta staternas stolta nation har en förbundsstyrelse, och denna styrelse har, utan att begära någon makttillökning, utan att göra ingrepp i lagarne och den inre friheten, haft tillräcklig styrka för att besegra en fruktansvärd insurrektion. Härför har icke erfordrats mera än en hederlig man och god medborgare. Hvad som skänkte Lincoln framgång och inbringat åt honom martyrskapets ära var hans samvete och hans fosterlandskärlek. Förenta Staterna äro en republik; men vi ge i Europa ett förbundskejsarrike bilda sig inför våra ögon; ty Österrike kan hädanefter icke vara någonting annat. Utestängdt från Tyskland, nödsakadt att göra upp räkningen med friheten och med de nationer det sluter i sitt sköte, har det icke något annat parti att taga, och det partiet har det också tagit, nemligen att bevilja dem autonomi. Hvarföre skulle man icke kunna göra på samma sätt i Orienten? Det vore måhända den enda utvägen att lösa en fråga, som oroar alla diplomaters sinnen, men öfver hvilken de ännu icke ha spridt något ljus. I stället för att på förhand slitas om qvarlefvorna efter det ottomaniska riket, som, trots kejsar Nicolai förutsägelse, icke tyckes vara bestämdt att dö, vore det icke bättre att stärka och föryngra det förmedelst nationalitetsprincipen? Det finns der ädia racer, som på samma gång äro nationer och religiösa samfund, greker, armenier, maroniter. Skulle man icke kunna på samma gång ryckå dem undan det otto-. maniska godtycket och ryssarnes skrymtaktiga ärelystnad genom att bevilja .dem administrativ, kommunal och kanske äfven juridisk autonomi i visst mått? Den ottomani