kens i norden vidsträckta besittningar, de 70 millioner undersåter, som lyda hans vilja, de 1,500,000 soldater, som utgöra hans arme, ett intet i jemförelse med vesterns båda stora folk, Frankrikes och Englands civiliserande anda, industriella makt, frihetssinne och manliga patriotism. På ena sidan är materien, på den andra intelligensen; på ena sidan styrkan, på den andra idderna; och intelligensen har ingenting att frukta af materien, ideerna ingenting att frukta af den råa styrkan; det är intelligensen, det är idterna som herrska, som i evighet skola herrska öfver menniskorna, såsom de från tingens begynnelse ha herrskat öfver hela skapelsen. Hvad gör derföre ryska regeringen med dem, som hon icke kan försätta i det råhetstillstånd, som despotismen kräfver? Hon slagtar dem eller skickar dem att dö i Siberien, efter att ha plundrat dem. Hon förgör icke blott deras kroppar, utan deras själ, symboliserad genom språket. Jemvigtspolitiken, beröfvad sina motsägelser och inkonseqvenser, innebär ingen grundsats, utan är helt enkelt uttrycket af ett faktum. Icke görande något afseende på nationerna och endast tagande i betraktande suveränerna, sådana de fordom voro, nemligen beklädda med absolut makt, framställer hon dem för oss såsom rof för ett osläckligt begär efter förstoring. Detta begär har sin källa, icke i rättigheten till ett befogadt försvar, utan i eröfringsärelystnaden. Derföre väcka också den enes framgångar helt naturligt alla de öfrigas afund och oro. Deraf kommer det sig, att de söka på allt sätt förhindra dem och, då de ej kunna lyckas deri, att draga vinst af dem. De göra då som hunden, hvilken bär sin herres middag. Hvad de ej kunna försvara, äro de med om att dela. Så t. ex. är det nu nära nog bevisadt, att kejsarinnan Maria Teresia icke hade någon benägenhet för det olyckliga Polens sönderstyckning, icke mera än den nu regerande kejsaren af Österrike hade för Danmarks styckning. Men när hon fick visshet om, att det var ett mellan Fredrik den store och Katarina II uppgjordt företag, lät hon smått truga sig och mottog, om också endast såsom reliker, en del af det ädla offrets qvarlåtenskap. Hon påminner mig om den der mördaren, som för ungefär tjugu år sedan stod anklagad inför en af våra assisdomstolar. Då han en dag inställde sig inför rätten med svart flor på hatten, frågade man honom om orsaken dertill: Vet ni icke det? svarade han med förvånad min: jag bär sorg efter min vän Donon-Cadot! Donon-Cadot var namnet på den, som han hade mördat. Jag tror mig hålla mig inom riitvisans och sanningens gränser, då jag säger, att jemvigtspolitiken, utan tvifvel icke sådan man vill ha henne, utan sådan som hon är, som hon alltid blifvit utöfvad, icke är någonting annat än lystnadernas och osämjans strid. Nu äro vi, såsom vi hoppas, tillräckligt upplysta om detta systems rättvisa. Viljen I veta, hvad man måste tänka om dess verksamhet? Frågen då de händelser, som timat under mångens bland er lifstid och så att säga inför edra ögon. Det är knappt mer än ett halft århundrade sedan Europas suveräner, församlade i Wien, efter att ha anropat gudomens namn och mysterierna i en religion, som kommit för att befria menniskorna, sig emellan delade folken såsom osjäliga boskapshjordar, eller behandlade dem såsom ett dödt rof, utkastadt åt jägarne och deras hundar. Hvad återstår väl nu af detta orättvisans och våldets verk, så föga värdigt en kongress af kristna konungar? Några år hade knappt förflutit, förrän de ädla offren reste upp hufvudet, förrän slafvarne skakade på sina fjettrar, förrän de döde gingo ut ur sina grafvar, förrän de blodiga och kringströdda styckena förenade sig för att låta höra sin hotande röst. Se detta är, mine herrar, hvad som tilldrog sig under de femton år, som följde på 1830 års revolution. Ar 1848 återtager denna underbara rörelse, som för ett ögonblick varit afbruten och fördröjd, hela sin kraft och fortplantar sig från ort till ort. Det är icke blott ryktbara, vördnadsbjudande och beundransvärda nationer sadana som Italien, Tyskland (1848 års Tyskland), Ungern och Polen, vär syster, som anstränga ig för att pånyttfödas till lif och frihet; det r, Jag vill icke säga nya, men helt och hället obemärkta racer, som fordra att bli erkända såsom sjelfständiga folk, som stöta ifrån sig den hand och den fana, under hvilka deras anspråkslösa tillvaro dittills haft skydd. Det finns således någonting annat i verlden än suveräner och regeringar; det finns äfven folk, det finns nationer, som fördrista sig att ha sina idter, sina känslor, sin egen vilja, och denna vilja står ofta i strid mot deras suveräners, då desse göra anspråk på attregera ensamme, likasom de med Gud delade egenskapen af ofelbarhet. Dessa nationer påstå, att de ha rättighet att finnas till, att styra sig sjelfva, att organisera sig, såsom det dem behagar, utan att grannsuveränerna ega att blanda sig i deras beslut, så framt de icke af dem angripas i den rättmätiga utöfningen af sin makt och myndighet. Detta är hvad man kallar nationalitetsrätten eller grundsatsen, och det är denna grundsats, som vi vilja förfäkta, efter att ha skipat rättvisa öfver jemnvigtspolitiken. Ryska Invaliden säger, att nyligen den utländska pressen, och framför allt den österrikiska, sökt att mot Ryssland framkalla hela Europas missnöje, i det den föregifver att Ryssland har åtskilliga intriger för sig, hvilka skulle hafva till. mål att underhålla oo EE