funnit den villfarelse, som vi vilja bekämpa, att endast förfölja en af vår inbillning skapad skuggbild. : Enligt den utmärkte historieskrifvaren öfver konsulatet och kejsarriket har menniskan genomgått två tillstånd: naturtillståndet och det medborgerliga tillståndet. I naturtillståndet, säger han ), finnas inga lagar, ingen domstol, som tillämpar dem, ingen styrka, som gifver stöd åt domstolarnes beslut. Hvar och en måste draga försorg om sitt eget försvar, och naturligtvis söker hvar och en att vara stark. Deraf följer ej, att man är orättvis, för det att man är stark; men att vilja vara stark blir en följd af rättigheten till Jofligt försvar. Uttröttad af våldstillståndet, gör man upp en öfverenskommelse: de svage förena sig med dem bland de starke, som vilja försvara dem. Man stiftar på detta sätt den starkares lag, och man uppgör de öfverenskommelser, som man kallar lagar; öfverenskommelser, som ej äro en nyck af menniskosinnet, som icke äro någonting annat än den naturliga rätt, Gud nedlagt i våra hjertan, såsom han nedlagt attraktionskraften i verldarnes medelpunkt. Så har det gått till för menniskan, individuelt betraktad; men det är ej på samma sätt med nationerna. Nationerna känna ej det medborgerliga tillståndet, de qvarstå i naturtillståndet. Deraf följer att de ega rätt att vaka öfver sin egen säkerhet och söka då att bli så starka som möjligt. De svage förena sig omkring den starke, som är i stånd att beskydda dem, för att motstå de starke, som vilja förtrycka och utplundra dem. Häraf har Jemnvigtspolitiken uppstått, hvilken man förgäfves söker förlöjliga, ty den är en nödvändig politik, så länge den rättvisa icke finns nationerna emellan, om hvilken jag nyss talade och som ännu icke blifvit instiftad . Hvad är väl då denna jemnvigtspolitik, som vi alltid ha följt, som hela verlden skall följa? Det är en eller flere makter, nog starka för att beskydda de svage, förenande dem omkring sig och görande motstånd mot dem, som vilja taga något ifrån dem. Hvarje stat, som länge har funnits till, som blifvit erkänd af sina grannar, som har ingått fördrag med dem, är en helig existens, vid hvilken ingen har rätt att röra. Man säger till dem, som vilja tillintetgöra: Genom att förqväfva dessa existenser, genom att uppsluka dessa svaga stater, skapar ni åt er sjelf en för de andra staterna så oroväckande styrka, att den gemensamma säkerheten derigenom sättes på spel, och man medgifver således hvarandra en rättighet att vaka öfver hvad alla göra .. Man är således skyldig hvarandra redogörelse för allt hvad man har i sinnet, för allt hvad man vill göra... Detta är jemnvigtspolitiken, sådan man kan förnimma henne i praktiken. Den första anmärkning som kan göras mot detta system, ty det är ett helt system och icke blott en grundsats i jemvigtspolitiken, sådan vi nyss framställt denna — den första anmärkning som kan göras mot detta system, är, att naturtillståndet aldrig har funnits till. Menniskan föds och lefver i samhället, likasom fisken i vattnet, säger Rossi. Ingenting är mera sannt, ty öfverallt, der man påträffat menniskan, tillhörde hon en mer eller mindre framåtskriden samhällsordning. Men om så är, kan man ingen slutsats draga från natnrtillståndet, som icke finnes; systemet har icke mera någon vare sig filosofisk eller moralisk grundval och inskränker sig helt simpelt till mer eller mindre godtyckliga satser. Dessa satser, granskade i sig sjelfva, motsäga hvarandra helt och hållet! Det är en sådan, som påstår, att ur nationernas rätt att vaka öfver sin egen säkerhet uppstår för dem rätten att göra sig så starka som möjligt. Det finns en annan, som förklarar att hvarje stat, som länge funnits till, är en helig existens, vid hvilken ingen har rätt att röra. Huru förena dessa båda motsatta påståenden med hvarandra? Den första som antager att man kan utvidga sig och förstoras i obestämd grad, gifver oss rättighet att absorbera våra grannar; ty ingen utvidgning är möjlig utan denna förmenta rätt; och om man eger rättighet att absorbera sina grannar, huru kan det då vara vår skyldighet att respektera deras tillvaro och betrakta den såsom en helig, okränkbar sak? På hvilken tid har man väl också sett den rörande tafla förverkligas, som en annan sats framställer för oss? På hvilken tid ha de starke beskyddat de svage mot en mäktig ärelystnad? Detta har alltid skett, svarar oss den utmärkte historieskrifvaren, och det skall alltid ske. Historien säger oss just motsatsen. Flere starke förena sig mot en svag för att gemensamt uppsluka honom, På det sättet var det som de tre makterna uppslukade Polen, som Preussen och Österrike uppslukat Danmark, hvilket icke hindrat dem att sedermera slitas om bitarne och till hälften uppsluka hvarandra på dess döda kropp. Och hvad gjorde de andra makterna under tiden? De åskådade jagten såsom man åskådar en teaterföreställning. Det är ej blott detta de svages beskyddande af de starke, det är hela jemvigtspolitiken som är en drömbild; den har aldrig funnits till, har aldrig förhindrat herrsklystnaden och eröfringslusten att så till sägandes genomströfva Europa. Än är det Carl V:s fruktansvärda makt, än Ludvig XIV:s, än Napoleons, som håller alla de andra staterna i schack; det är i norden Ryssland, som inkräktar och uppslukar allt hvad som omgifver det; det var under en läng tid England, som tillvällade sig en absolut makt på verldshafvet. Jemvigtepolitiken har aldrig funnits till, emedan den saknar regel och grundval; det finnes ingen grundsats på hvilken den kan stöda sis. Huru många små stater erfo I en stor? fur let för att oh