Horatio vämjes vid blotta tanken att gnaga på ett ben af sin älskade fågel. — Och nu — säger Sylvia — nu vill jag säga mitt ärende. Gif mig er dufva! Dufvan är ej mer? Ni har ätit deraf, utropar Horatio med förtviflan i sin blick. Ö hvilket prof på kärlek, se här min hand att trösta er med, säger Sylvia, och Horatio är ej sen att sluta den älskade til sitt hjerta. Då träder den unga tjenaren in med er dufva i handen och förkunnar att Sylvia (dufvan) är räddad, och att han af en slumr slagtat den beryktade och fruktade papegojan, i stället. Ar det inte sublimt? Musiken glöder af känsla och tjusar med sin fantåsirikedom. Den sväfvar som en luftig slöja öfver den krälande texten. Debutanten, fröken Wideberg, ger oss visshet om att Stockholms opera i henne har funnit er talangfull sångerska, som bör blifva en aj vår scens förnämsta prydnader. De öfriga medspelande uppbära sina roller med stor förtjenst, och publiken visar genom lifliga applåder att den förstår uppskatta deras bemödanden att låta allt framlysa till sitt bästa. I Hammers salong har Don Ranudop stigit upp från sin långa hvila, för att visa hu en anboren ädling hellre svälter ihjäl än han fläckar sitt stamträd med ett plebejiskt namn. Om publiken icke uppfattar mäster Holbergs satir, så kommer det sig deraf att Ranudo i vår tid icke har sitt motstycke, ty hvar finnes väl nu den adelsman som icke inser att alla gamla titlar och anor äro intet mot förtjenstens adel? — Det skulle vara intressant att veta hvad en viss grefve och landshöfding i första kammaren tänker om den saken. Richard.