Thamerou). Berättelse från Nordamerika. Af författarinnan till Palatser och Fängelser, Zigenarens testamente m. fl. (Öfversättning från engelskan.) Thamerou förmådde ej svara. Ilon såg dörren öppen, vände sig om med en lysande, tacksam blick på generalen och ilade in. Schuyler såg småleende efter henne och sade halfhögt: Stackars liten! Stackars liten! steg till häst och red bort. Min make — Walter! utropade Thamerou. Butler sprang upp med ett utrop af oskrymtad glädje. Han låg på en fältsäng, då hon trädde in, såsom general Schuyler nyss lentnat honom, till utseendet mycket sjuk och svag. Thamerou! O, du är sjuk, du är döende! ropade hon; krafterna sveko henne och hon nedsjönk på knä bredvid sängen. Tyst, tyst, barn — tag ej så illa vid dig, sade Butler. Jag är alls icke sjuk. Se, jag är ju stark nog att bära dig, tillade an, tog sin hustru på armarne, bar henne till andra sidan af rummet och tillbaka igen och satte sig på sängen med henne alltjemt i sin famn. Hon talade icke — hon gret icke; att andas der, att hvila der var henne nog. Ack, men du bedrager Thamerou,, sade hon. Ditt ansigte är mycket blekt; du... du... Jag säger dig att jag är frisk — jag har aldrig i hela mitt lif mätt bättre, hviskade han brädskande, men den enda möjligheten att undkomma låg i att ställa sig sjuk. Jag har gäng på gang bedt att få tala vid general Schuyler, men han har icke kommit förrän i dag. Jag har gjort mitt ansigte blekt och min stämma svag för honom. Det lyckades godt, Thamerou; i morgon skall :) Se A RB or 32-18, 15—18, 20, 21, 24—27 29-31 och 33—ö74.