stadgar, tanklöst och känslolöst öfverlemnar sina barn och dermed hela sin framtid i händerna på ett presterskap, som uppenbarligen håller mera på menskliga, kyrkomötens och kyrkolagens stadgar än på Guds bud — ett sådant folk må i yttre måtto förkofra sig aldrig så mycket, det sjunker dock alltmer i sedligt hänseende och den yttre förkofran blir så endast ett falskt sken öfver dess inre ruttenhet. Men icke nog dermed: Afven den yttre förkofran göres under sådana förhållanden omöjlig. Lögnen i religiösa och sedliga mål förstör folkets energi, undergräfver och tillintetgör individens sedlighet I alla riktningar, i handel och vandel och i medborgerliga förhållanden; van att ljuga inför sin Gud, ljuger han inför sig sjelf, smickrar sig med att vara en god medborgare, liksom han smickrar sig sjelf med att vara en rättrogen, sannt gudaktigk menniska, och så blir han oärlig i all lifvets ferning, blir lättsinnig i sitt görande och åtande, och blir såsom sådan lätt nog ett rof äfven för yttre fiender. Det synes derför vara på tiden, att riksdagen med större allvar än hittills skett tager itu med vår religiösa och sedliga ställning. Man skall häruppå svara, att det ekonomiska betrycket står för dörren, att detta måste först afhjelpas. Men om ockl! det. ena skall göras, så får dock det andra icke underlåtas. Riksdagen har redan alltför mycket på sitt samvete i detta fall. Det var goda tider, på femtiotalet. Man hade öfverflöd på penningar; man visste knappast : hvar man skulle göra af dem. Då det t.l ex. af ecklesiastikministern 1857 begärdes ett visst anslag till elementarläroverken, så beviljades mot hans invändning att det ej fanns läarekrafter färdiga för att tillgodogöra ett större anslag, — dubbla summan, visserligen med förklaring att de s. k. reala undervisningsämnena skulle tillgodoses, men dock utan att man särskildt framhöll vigten och nödvändigheten af att den religiösa och sedliga uppfostran, skolan kan bereda, äfven måtte stärkas, renas och förbättras. Man tänkte äfven då endast på ekonomiska saker. Ekonomi och åter, ekonomi var äfven då lösen för dagen. År då väl riksdagen endast ett politiserande hushållningssällskap i stort? Man har annars ansett ett folks utveckling till sedlighet, till sann mensklighet, med ett ord, dess uppfostran vara dess uppgift såsom ji folk. Men att döma af vår riksdagshistoria under de sista årtiondena — det vare under ENS eller ogynnsamma ekonomiska örhållanden — synes man alltmer hafva glömt detta. Man har visserligen beviljat anslagssummor, och detta i vissa fall ganska betydliga summor, till skolor och bildningsanstalter; men huru dessa summor komme att användas, derom har man visat sig temligen obekymrad. Lagstiftningen och förvaltningen för den sedliga och intellektuella utvecklingen ha fortfarande fått räknas till konungens prerogativ och detta under namn af den ekonomiska (!) lagstiftningen; och så hafva eckle-. siastikministrarne fått handskas med dessa medel enligt eget skön; den gamla demoraliserande såkallade religionsundervisningen har med några obetydliga småförändringar i formelt hänseende fått fortgå; ett helt nytt seminarieväsende har fått ordnas på den politiskt-pietistiska ortodoxiens falska grund, och riksdagen kan, medsina frikostiga anslag, anses endast hafva gödt det gamla kyrkliga ogräset, det gamla dogmatiska snärjväxteländet till ytterligare förqväfvande af sjelftänkande och sjelfverksamhet. Är det nu sannt, såsom man ock på visst håll påstår, att folket sjelft vill hafoa det så, och att således hvarken riksdag eller regering . kunna med fog anklagas, så skulle man visserligen kunna anse allt vara godt och väll Folket — och vi mena dermed icke den okunI. nigaste, fördomsfullaste, den till all slags ofrihet af kyrkan uppfostrade massan, utan hela l nationen — folket lider i medvetande af att den kyrkliga, teologiska kärlekslösheten un-! der tidernas längd inverkat förlamande pål dess förmögenheter; det lider i medvetandet af att dess sjelfkänslas och sjelfverksamhets grundkraft, tron, under de hierarkiska tvångsmakternas och tvångslagarnes öfvervälde dött bort, att sanningen sålunda blifvit konventionel auktoritetssanning och dermed rättsbegreppen förslappade, nationalkarakteren försvagats och dess anseende hos andra folk i vissa fall sjunkit. Det lider af allt detta; och — det litar på sina målsmän vid riksdagen att få någon utsigt till detta lidandes afhjelpande. Ått döma af åtskilliga, vid den sista riksdagen väckta motioner, saknas här också icke män, som ega både mod och insigter nog, att föra folkets talan i denna riktning. Både i fråga om religionsoch lärofriheten, om skolans frigörande från kyrkliga stadgar och prerogativer, som göra all pedagogisk utveckling omöjlig, om upphäfvandet af hvarjehanda tvangsstadgar, som endast åstadkomma sken, flärd och sjelfbedrägeri, så i religiöst som sedligt och intellektuelt afseende, väcktes vid förra riksdagen förslag; och det beredvilliga mottagande, dessa rönte, är boren nog för att folket icke vill hafva det så der dödt tvångslagmessigt i fråga om kyrka och skola, som man alltjemt från auktoriteternas sida velat göra troligt. Men med allt det tillmöteskommande, som de förslagen renas ——