ingen dubbel spets. Berget måste då ha egt en helt annan skapnad än vi nu se. Vi måste föreställa oss den tidens Vesuvius såsom ett högt, kägelformigt berg, hvars topp var likasom trattformigt fördjupad. Bergets klyfning i två toppar skedde vid eruptionen år 79 efter Kristi födelse, hvaremot katastrofen år 1794 fullkomligt gaf Vesuvius dess nuvarande skapnad. Före år 79 kände man ingen vulkanisk verksamhet hos Vesuvius, och sorglöst bosatte sig romarne i talrika villor och i de olyckliga städerna Herculanum och Pompeji vid bergets fot. Då vaknade den slumrande jätten. En fruktansvärd jordbäfning sönderslet berget, ett väldigt utbrott af aska och stenar följde derpå, en del af berget instörtade och blott den del som nu benämnes Monte Somma, förblef oförändrad. I stället för den instörtade kraterkanten upptornade sig en brant kägla af vulkanisk natur af stenar och aska och reste sig till en betydlig höjd, hopkittad af de smältande lavamassorna. Så uppstod bergets andra topp, som nu kallas Vesuvius. Men dess branta, kägelformiga skapnad finnes dock ej mera qvar. Det stora utbrottet år 1794 åstadkom denna topps instörtning och gaf Vesuvius dess nuvarande form. Då var Vesuvius sprucken vid foten af sin öfre kägla, och ur talrika gap utgöt sig med doft, men häftigt larm, likt bruset af en katarakt, den rödglödande lavan. Alltflere nya öppningar sprungo upp och med samma larm och samma våldsamhet frambröto allt flere nya lavaströmmar. De störtade med makt och hastigt utför sluttningen. Hvarje explosion ur de mänga kratrarne trängde upp nya massor, som gafvo strömmen ny kraft och styrka. Med en bredd af 2000 fot uppnådde lavaströmmen den blomstrande staden Torre del Greco och förstörde den. Ja, sjelfva hafvet förmådde knappt hejda lavaströmmen. Mäktigt sköt sig den öfre delen, under det att den nedre svalnade i vattnet, fram öfver den stelnade lavan. Vida omkring sjöd vattnet, och kokade fiskar i stor mängd betäckte sjön. Andtligen efter tre dagar hade de oupphörliga utbrotten uttömt bergets inre, så att det icke längre förmådde bära den högå toppen. Med en jorden långt bort skakande stöt sjönk Vesuvii krater ihop, och istället för den höga, branta, kägelformiga spets, som han förut hade, såg man honom snedt afstympad åt hafvet till. Och denna skapnad paj kratern har också, trots en mängd eruptioner, ända tills nu bibehållit sig. Så arbetar en vulkan.