der till utöfning af sitt blodiga värf, har den i sin angripare fullständigt i sitt våld, oskadiggjord, oförmögen till motstånd. År det verkligen ett den enskilde af lagen medgifvet nödvärn, att taga en vapenlös, med block och handklofvar fjettrad, eller i fångcellen innestängd medmenniskas lif, hvilken är urståndsatt att föranleda ens en skymt till behof af värn mot någon lifsnöd? Åtminstone ej enligt hittills stiftad svensk lag, ej heller enligt allmänna rättsmedvetandet. Hvad åter angår dödsstraffets behöflighet, förfäktar hr justitiestatsministern densamma af tre skäl, dels för att omedelbart skydda statens säkerhet, dels i preventivt syfte eller för att afskräcka från brott, delsoch slutligen för det allmänna rättsmedvetandets tillfredsställande,. Det först anförda af dessa syftemål kan ej undgå att framkalla den fråan, om fångvården naturnödvändigt är beäftad med sådana brister, att dess skyddande verksamhet ej -kan göra tillfyllest, derest ej någon enstaka gång en brottsling, på slump vald i högen och om hvilken intet menniskoförstånd kan afgöra att han är brottsligare och farligare, än de många till samma straff dömde, som benådas, blir uppoffrad. Det är oss ej alldeles klart, på hvad sätt detta medverkar till den säkerhet, hvilken lemnas utan skydd mot de många som benådas, Den andra synpunkten åter eller afskräckandet från brott medelst dödshot är otvifvelaktigt bland alla skäl för dödsstraffet det, som grundligast bevisats hvila på ett alldeles illusoriskt antagande. Att med mildare och mildare, allt mindre och mindre hotande och afskräckande straff följt ett starkare och starkare brottslighetens aftagande, lärer ej vara okändt. Hr justitiestatsministern, som är litet svag för jemförelser, uppdrager emellertid följande parallel: man säger, att dödsstraffet ej är afskräckande, och man vill bevisa detta dermed, att mord begås, fastän de äro belagda med dödsstraff. Detsamma kan sägas om alla straff; stölder begås också, fastän de äro belagda med fänpalsestraff, men icke vill man derföre uppäfva fängelset. Nej, visserligen, man vill ej upphäfva fängelsetv. Men om man det icke vill, så gör man sig dermed alls icke skyldig till någon som helst inkonseqvens, ty man har icke inrättat fängelse för att afskräcka från stöld eller andra brott, utan man har stadgat det såsom ett straff för brottslingar, hvarmed rättsmedvetande, språkbruk, lagstiftning och historia äro ense om att förstå någonting annat än ett skrämskott eller en varning för sådana, som icke begått brott men möjligen kunna komma att göra det. Men det är ju för sistnämnda ändamål, såsom afskräckningsmedel, hr justitiestatsministern vill behålla dödsstraffet. Jemförelsen lider af — det vanliga felet. . Den tredje synpunkt slutligen, från hvilken 3ustitieministern förfäktar dödsstraffets behöflighet, är det allmänna rättsmedvetandets tillfredsställande, hvilket förmenas stundom vid mycket grofva brott endast kunna ske enom blod. Denna punkt af friherrens anförande har bragt vår förundran temligen nära gränsen af häpnad. Skulle ej det allmänna rättsmedvetande, som hr justitiestatsministern förmenar någon gång kräfya utgjutandet af menniskoblod, möjligen vara en iett förskönande namn insvept, oädel känsla, en råhetens uppbrusning, som det ej anstår lagstiftaren att smeka och uppmuntra? Men derjemte våga vi protestera mot denna på inga objektiva skäl fotade presumtion om blodtörst hos folket. När har den väl lagts i dagen? Månne det allmänna rättsmedvetandet år 1856, då ingen dödsdom exeverades, visade sig upprördt, otillfredsstäldt? Betyda, i fråga om detta rättsmedvetandes ståndpunkt, de beslut ingenting, som fattades af bondeståndet å 1862—63 årens riksdag om dödsstraffets afskaffande, af samma stånd å sista ståndsriksdagen oni dess suspension för tio år, af andra kammaren 1867 om dess upphäfvande? Eller, om dessa vittnesbörd underkännnas, hvar finnas då intyg om motsatsen — i agitation bland massorna, i våldsamma uppträden, i tal och skrift o. s. v., eller hvar? Kan det medföra någon skada (sic!) att tillsvidare behålla dödsstraffet, frågar justitiestatsministern. Frågan tyckes oss formulerad med en indifferentism i tonen, som i en sådan sak — vi kunna ej neka det — pinsamt berört oss. Vi bekänna oss ega den svagheten att ej kunna förlika oss med det upphöjda lugn, som med menniskolif experimenterar enligt regeln: gagnar det ej — så skadar det ej. Men lemnom detta åsido! Vi besvara för vår del frågan med ett ovilkorligt ja. Det skadar, enligt vår tanke, alltid att hylla det oförnuftiga och orätta,! hvartill vi hänföra dödsstraffet, äfven om denna förkärlek är hufvudsakligen teoretisk : och endast i undantagsfall praktiskt gör sig gällande. Det skadar, bland annat, rättsmedvetandet, att bland ett större antal till döden dömde, hvilkas flertal af den kungliga nåden skonas, på slump, genom den rysligaste af all blodslottning, uttaga en eller annan, t. ex. 1 på året eller — såsom hittills efter nya strafflagens antagande — 2 på 3 år, och föra honom till schavotten — ej såsom ett offer åt statens ändå fullt tryggade säkerhet, ej heller till afskräckande exempel för andra onda viljor, hvilka kanske aldrig om denna dem visade uppmärksamhet någonting erfara, ej heller till tillfredsställande af rättsmedvetandet, som häri tvärtom måste se ett upprörande godtycke, skrymtaktigt förklädt i rättvisans drägt. Och om