Ika meddelade de nyare förtfattarnes erfaren het. Detta har dock Figuieri allmänhet un derlåtit, och, hvad hans arbete framställer icke är det geologien i våra dagar. Ma finner detta redan af titelplanschen, som ä en ideel genomskärning af jordskorpan, de förf. icke vill uppföra gneissen, utan endas glimmerskiffern och talkskiffern bland d metamorfiska bildningarne, och der han lå. ter jordens inre besta af smält granit, hvilket strider emot erfarenheten, som lär, at de flesta lavor, som utströmma ur jordens inre utgöras af basalt, en från graniten, så vidt möjligt, skild bergart. De trachytiska verensstämma visserligen till samlavorna ö mansättningen med graniten, men de anses vara uppkomna genom omsmältning afredar färdiga granitmassor, som legat närmare jordytan. Dessa lavaströmmar äro äfven mycket sällsyntare än de basaltiska. Härmed sammanhänger äfven förf:s karakteristik af gneiss som en granitvarielet (sid. 40), hvars antagande af metallådrornas uppkomst uteslutande genom injektion af eruptiva ämnen från jordens inre delar (sid. 33), af serpentin som en eruptiv bergart (sid! 21). Genom dylika antaganden af den allra argaste plutonistiska art visar förf. sig vara alldeles främmande för de talrika och vidtomfattande undersökningar i dessa ämnen, som representeras af namn, sådana som Werner, Hulton, Boue, Keilhau, Dana m. fl., och hvilkas allmänna resultat hyllas af de allra flesta geologer. I stället åtnöjer han sig att,i fråga om gneissens uppkomst, endast anföra (sid. 43) Fournets besynnerliga åsigt, att gneissen uppkommit genom infiltrering af granit i flytande form mellan glimmerskifferns fjell — en asigt, som har allt annat än sannolikhet för sig. Författarens indelning (sid. 20) af bergarterna, der han kallar sedimentära bergarter sådana som uppstått genom kemisk utfällning ur vatten, strider mot den antagna nomenklaturen. Indelningen (sid. 21) är ä ven konstlad och bristfällig. Hans uppgift (sid. 42), att man allestädes i jordens sköte träffar glimmerskiffer, hvilande på granit, grundar sig på ett groft förbiseende och kan endast förklaras genom författarens totala obekantskap med de kristalliniska skiffrarnes formation öfverhufvud. Eller hvarföre skulle han eljest i fråga om de till denna formation hörande bergarterna uppräkna dem i följande ordning: glimmerskiffer, gneiss, chloritskiffer? Hvarföre ha icke åtminstone urlerskiffer och talkskiffer äfven fått plats i en uppställning, som tydligen gör anspråk på vetenskaplig systematisering? — Till följd häraf kan det knappast förvåna, att det är författaren obekant, att qvarzen utgör ett för glimmerskiffer lika wvigtigt material som glimmern sjelf. Att författaren gjort sig till tolk för en numera föga hyllad plutonistisk åsigt ha vi redan anmärkt. Mcn han har äfven från denna ståndpunkt gjort sig skyldig till uppenbara orimligheter; så till exempel i sin förklaring öfver uppkomsten af remnor och sprickor i bergen samt af bergskedjorna. Han menar nemligen (sid. 19), att remnor i jordskorpan uppstått på det besynnerliga och allt förstånd motstridiga sätt, att jordens inre, till följd af fortgående afsvalning af dess massa, sammandragit sig hastigare än det yttre, redan stelnade skalet, och att detta derföre på vissa ställen insjunkit, emedan tomrum eljest skolat uppkomma mellan den yttre jordskorpan och den sig sammandragande kärnan. Det behöfs icke många ord för att vederlägga oriktigheten utaf denna slutsats. Enligt samma teori skulle vid en gjutmassas afsvalning den inre delen, kärnan, komma att ligga lös inuti den omgifvande massan, eftersom denna icke kulle följa kärnans sammandragning. Förallandet är naturligtvis alldeles omvändt mot hvad författaren påstår. Skalet har till följd af dess starkare afkylning i verldsrymden sammandragit sig starkare än kär nan, och derigenom ha sprickorna uppkommit. Hvad skall man säga om en författare, som vid förklaringen af ett så vigtigt moment som bergskedjornas uppkomst alldeles går kräftgången? Såsom en mindre väsentlig anmärkning, som dock måhända icke bort undgå öfverttaren, anföra vi, att författaren tilldelar en sin landsman, Bernard Palissy, äran af att vara den förste, som år 1580 insett och offentliggjort fossila qvarlefvors rätta ursprung. Denna ära tillkommer dock, som bekant, den italienska målaren Leonardo da Vinci och hans landsman Fracastoro, hvilka redan i början af samma århundrade uttalat, att de fossila snäckorna tillhörde lefvande arter; det är således endast ett stycke fransk nationalfafänga författaren här pläderar för. Att han till fossilierna icke räknar någon if de djurarter, som ännu lefva, äfven om le i jordlagren tillhöra en geologiskt afslutad period, såsom till exempel Yoldian i glacialeran, härrör förmodligen från en liknande ytlighet (sid. 3). . Uppräknandet af särskilda djurarter inom le olika sedimentära formationerna göra vi oss knappast mödan att granska. Det är naturligt, att tillgången på fagierer i detta fall varit bestämmande, och om författaren fråga om de latinska slägteller ortamnen, eller i annat hänseende här skulle ,jort sig skyldig till ett eller annat misstag, betyder detta för allmänheten icke så mycket, om det också för granskaren måste gälla som ytterligare bevis på hans otillförlitlighet. Och misstag finnas; vi ha antecknat dylika. Sin uppgift (sid. 58), att Skandinaviens nordliga del bildade en vidsträckt kontinent under den siluriska tiden, hade författaren troligen strukit eller modifierat, om han förut kastat sitt öga på Murchisons Geological Map of Europe,, der denna trakt tydligen är oetecknad såsom fyndort för siluriska bildngar, hvilket tvärtom adagalägger dess begenhet under hafvets yta vid den siluriska iden. Sidd. 67 och 68 framhåller författaren en ve Cordier uttalad åsigt om kalklagrens uppcomst, hvilken måste anses för allt annat än bevisad. Ian visar nemligen, att alla verllens kalklager, icke blott urkalkstenen, utan en kalkstenen i siluriska, devoniska och ifven yngre, sedimentära bildningar uppraAmmit dorigenam att nr da vid orda