framställning af någon persons utscende, medan som språkprof anföres: afporträttör: vårt fäderneslands historia, hvilket tydliger spränger betydelseu; under afsöndringsande 0. 8. v. För vid eller för vidlyftig och mec öfverflödiga tillägg försedd synes betydelser af afklappning. afprofoa, aloebitter, amanuens lön, emelist m. fl., i hvilka författaren lemnar vissa tekniska, kemiska och dylika upplysningar, som, efter hvad han sjelf i 16 af sin plan nämner, ej tillhöra en ordbok Att t. ex. ametlist innehåller qvarts och manganoxid, eller att afklappning är den handling, då man genom slag med någon borste tager aftryck af ett korrekturark, innan formen införes i tryckpressen, äro obestridligen onödiga vidlyftigheter i en ordbok. Långt mera sällan ha vi funnit bestämda orikticheter, såsom att adamsäpple skulle vara rågon skämtsam, benämning på en hos männen befintlig knöl å halsen, då det i stället är ett vedertaget anatomiskt namn på struphufvudet, eller att afputsa har tvenne betydelser, hvilka vid granskningen. af språkprofven visat sig vara en och samma, eller att aftonskugga skulle bildligt betyda känslors och begärelsers aftagande styrka, svalnande häftighet emot Ilefnadens slut, en egendomlig definition, till hvilken författaren lockats af ett språkprof ur psalmboken, som dock alls icke kräfver denna förklaring, 0. s. v. Såsom en följd deraf, att författaren utsträckt den sprakperiod, hans arbete omfattar, tillbaka till omkring 1750, återfinner man helt naturligt en del alldeles föråldrade och obrukliga ord, som saklöst kunnat vara borta. Afven åtskilliga andra ord, som ej oss veterligen någonsin begagnats, finnas här. Så afröfva, afstamling, afstäcka och andra. I stället saknas vissa ord och former, t. ex. ajurnera sig(aktiva formen upptagen), akterdel, alfresko (numera nästan försvenskadt ord) m. fl. Hvad vi ofvan anmärkt, är dock småsaker i förhållande till det högst betydliga material, författaren hopbragt och bearbetat, och för hvilket han förtjenar det uppriktigaste erkännande. Det hade blott varit önskligt, att han, såsom vi i föregående uppsats sökte visa, vid uppgörandet af sjelfva planen, tavcit en något närmare kännedom om de högst betydliga framsteg, lexikografien på de senare åren gjort, samt att anordningen i följd häraf blifvit mer rumbesparande. Hvad den typografiska uppsättningen beträffar, kunde äfven atskilligt gjorts för att lä ö ligheten. Så borde t. ex. författarenamnen vid de anförda profven satts med särskild stil, språkprofven med en mindre dryg stil än den nuvarande o. s. v. Afven hvad papperet angår kunde en något större stadighet ej skadat.