HNIBRGTTIV 060 SVAL OMVELIUG Vvb55 al VTLLeRLaldet af de allmänna intressen, som förena Frankrikes inre säkerhet med dess yttre. När man bestrider Frankrike utöfningen af de institutioner, som sätta landets regering i landets egna rådslag och vilja, skadar man icke allenast på ett direkt sätt nationen, hvars anda man förqväfver och hvars karakter man förslappar; utan man försvagar henne, gör henne vanmäktig, utsätter henne för fara iZhennes förhållande till de folk, som med henne äro delaktiga i den europeiska civilisationen. Hvem skulle väl våga tänka och säga, att beskaffenheten af de institutioner, som styra Frankrike, är en likgiltig fråga för andra nationer? Ser man icke öfverallt omkring oss känslan af säkerhet försvagas eller förökas allt efter våra institutioners natur och tendenser? Vi ha genom militärlagen vidtagit de materiella säkerhetsmåtten för vårt oberoende; om en uppriktig frihet, den rättmätiga lönen för de uppoffringar, till hvilka patriotismen låtit sig förmås, återgåfves oss, skulle verlden förändra utseende. Folkens politiska täflan skulle ej längre bli ett redskap för hofvens och kabinettens hemliga intriger; den skulle upphöra att vilseledas genom anfäktelsen af konstlade fiendtligheter, som ständigt låta frymma och ruinerande krig sväfva öfver ufvudet; den skulle med lugn själsstorhet egna sig åt institutionernas fullkomnande, åt mensklighetens moraliska och materiella förbättring. Tror man väl att vid sidan af ett fullkomligt fritt Frankrike Tyskland för sin del skulle dröja att tillväxa 1 storhet och lycka genom en lika stor frihet? Kan man antaga, att England skulle fortfara med sin försigtiga tillbakadragenhet, hvari vi sjelfval ha försatt det, om det i vårt sätt att låta styra oss fanns den underpant på säkerhet, som det besitter och som det gifver andra folk? Ordet allians är måhända föråldradt och har förlorat sin betydelse i Europas nuvarande förhållanden; men då det nu vore oförståndigt att räkna på hofvens allianser, bör man hädanefter endast förlita sig på folkens sympatier. Friheten är således den stora principen för rättvisa, sjefuppehållelse, enighet, allmän fred och universelt välstånd i det historiska tidskifte, i hvilket vi inträda. Det beror af Frankrike att bestämma den liberala rörelsen. De, som älska Frankrike, l uppröras i sitt hjerta vid tanken på det anLan som hvilar på det i denna afgörande ris. Regeringen och den representativa församlingens majoritet tyckas ännu icke ha någon fullständig känsla af den nödvändighet, som är uppenbar för alla upphöjda sinnen i Frank: rike och Europa. Man ger sig utseende af att vilja återskänka oss friheter, och man köpslår om dem med oss med en obegriplig njugghet. Det politiska förståndet måste vara på ett besynnerligt sätt förtvinadt hos anhängarne af diktatorsmakten, de måste ha legat i en utomordentlig minnets dvala och måste ha inslumrat med djup okunnighet om vår revolutions grundsatser och de ideer, som blifvit en praktisk och gällande sanning hos de fria nationerna hvilka vi borde vara stolta öfver att vilja efterlikna. Lagförslaget om pressen med sin redogörelse för motiverna och utskottets utlåtande bär den tröstlösa prägeln af en tillbakagående anda, som icke vill öj pna sig för de moderna ingifvelserna. Programmet af d. 19 Januari lät pressen komma ur en regime, som icke kunde försvaras af någon filosofisk teori, af något skäl, hemtadt ur den franska revolutionens solidaste och sundaste traditioner. Det nu af lagstiftande kåren diskuterade lagförslaget är en krokig afväg, som icke för oss tillbaka till den stora stråkvägen. De vilkor, som beviljas den periodiska pressens initiativ, äro ur statsinkomstsynpunkt — borgen och stämpelafgift — restriktiva och giriga och döma oss till en föga hedrande underlägsenhet under den emanciperade pressen i Schweiz, Italien, Belgien, England och Förenta Staterna. Man lägger en indirekt skatt på de med allmän rösträtt begåfvade medborgare, som vilja genom läsning af tidningarne få del af underrättelserna och de politiska diskussionerna. Dessa inskränkningar äro föga enliga med de suveränitetsrättigheter, som innefattas i den allmänna rösträtten; de äro föga ädelmodiga och föga stolta i afseende på Frankrike, emedan man lemnar det i ett tillstånd af underlägsenhet i jemförelse med engelsmännen och amerikanarne. Det nya förslaget återupptager några af de mest handgripliga misstagen i de lagar, som blifvit den franska pressen pålagde; det låter definitionen på förbrytelser vara sväfvande och öfverlemnar följaktligen dessas bedömande och afdömande åt godtyckliga domslut; det förvägrar tidningarne, utom då det är fråga om brott och attentat, att bli dömda af jury. den enda institution, som praktiskt och med sannolik billighet kan bedöma de förbrytelser, som icke blifvit tydligt definierade af lagen; det bestämmer för den periodiska pressens författare exceptionella, enkomma, utom den allmänna lagen stående straff. Likasom för att gifva ett exempel på det nya lagstiftningssystemets preventiva och repressiva stränghet har man begått det obegripliga felet att åtala flertalet af tidningarne i Paris, hvilka, enligt administrationens åsigt, ha gjort sig skyldiga till lagöfverträdelse(contravention), genom att anställa betraktelser öfver kammardebatterna. Detta åtal, som hade en fällande dom till följd, röja de snaror som äro utlagda för pressen. Om det finns något slags förbrytelse, som bör tydligt definieras, så är det obestridligen lagöfverträdelse; lagöfverträdelse, tydligt bestämd, kan icke begås annat än af okunnighet och obetänksamhet. Det är makten, det är lagstiftningen, som ha orätt, om de låta lagöfverträdelse vara tvetydig och om de öfverlemna åt domarens sväfvande och rörliga förstånd att afgöra derom. TI ett dylikt system af lagöfverträdelser, som icke på förhand äro bestämda genom lagens tydliga språk, skulle man göra en maktsammanblandning, som strider mot våra lagars ärlighet, man skulle göra embetsmannen till en lagstiftare, som inmproviserar den lag, han såsom domare skall tillämpa. Man måste i Frankrike veta hvad man tänker hos utländningarne, hvilka ega rättighet att kontrollera våra handlingar och hvilkas auktoritet utgöra verldens allmänna mening, om det åtal, stödjande sig på en tvetydighet, hvilket anställts mot största delen af tidningarne i Paris. Korrektionsdomstolens utslag, som sm Me HH 0 (:12f(Ät(55z! (nns ke TA Mm) om