pålagt sig för att skydda sitt så misshandlade och styckade fädernesland. Att vara så rustad vore för hela Norden af omätlig vigt när en gang timman slar då det gäller dess frihet och sjelfbestånd. Hr Hedins härefter följande föredrag, inledande skålen för Nordens framtid, anse vi oss böra återgifva med talarens egna energiska ord. Han yttrade: Mina damer och herrar! Den fest, vi fira, är minnets och löftets: jag skulle hellre kalla den: minnets och hoppets, ty löftets ansva och hvem är att jag skulle drista å allas edra vägnar. Men vårt hopp om Nordens framtid, det för oss alla ett och gemensamt, och med rätt har man lemnat åt en af de unga att vara dess tolk. Nordens framtid — är framtiden för en nordiskt-nationel odling öfver allt det europeiska land, der nordisk tunga talas, en odling hägnad af ett i Nordens politiska förening rotfäst oberoende, en odling blo; ande i frihetens sky; sjelfständig i sitt väsen, men cj isolerad, en insats i den allmänt menskliga kulturutvecklingen, fyllande med ädla bragders minne bl: ff blad i verldshistorien. Ty må än sinnet bäf: tanken på denna framtil — ör det måste jag, så länge den oj lös och obemärkt skal! den ej tillh är cj öfvermod: valet .n blott v stor framtid eiler ingen. Väl vet jag, att sådant tal bryter sig starkt, måhända i sk rande, missljud DådDetta dant tal måste vara för den iddflösa mens apostlar en galenskap och för den jordkrypande materialismens lifegno en förargelse. ordet är ju fritt i d salar, och jag fri äddhågan, som mest Tje. det dess irrande blick, som säkrast tri nom det kommandes De stora idå gin vexling af år naver, ha ju ej längesen uppl vår med lånad värme och förtid gäckande hägring, som snar skandinavismens Aprildagar: iro nu, för ett kort tidskifte, åter försatta till vintern igen, till räddhågans, till likgiltighetens, till den efter öfbana Har, den ock, . som äro skandiut en bedräglig s grönska — en Det var verretning följande förslappningens mörka årstid. Nåväl, den isande vinden har ej at vårt hopp, endast jordat några illusioner — som det ej anstår oss att sörja. Den nordiska enhetstanken har lidit nederlag och de kämpandes leder glesnade. Ja, när har en verldsomskapande ides första vapenskiften varit något annat än assionshistoria, när har e) dess väg måst fuktas m tna blod? Hvarför skulle något undantag vara beskärdt åt j)! nationalitetsiden? Har den dock ej åt sig rest denn ena byggnaden efter den andra, och det trots ne-(q derlag, värre, i få in dem den lidit i Nor-, den? Den dör icke i kampen, den faller i fiendehand — men qväfvas kan den at sina egna, vänners modlös! h ljumma tro. Till de unge, ! som här äro tills ville jag derföre ropa: sen 1 på de gamle! Deras hopp har, under en lång lef-t S i S I (ö 8 cke för nadsbana, svikits oftare än vårt, och har ändoc q flytt ur deras hjertan, ty hoppet af äkta ar et är vuxet fram ur kraftig vij stam. Se, denna vilja, hon är vårt seger måste vara besluten till det, som för mi menniskor synes vara det svå af alla prof, det att ställa i minoritetens leder; hon mi ( ödmjukt göra sig till idens tjenare. Men då har hon ock framtiden till bundsförvandt, och då skall! efterverlden bevittna, att hon, så långt det om2 menniskokraft kan sägas, varit händelsernas herre. För vårt arbete är ingen för ringa. Ty hurlq olika än lotterna falla, den lyckan står dock hvarje menniska till buds, att på sig sjelf prö den sanningen, att menniskokraft, om än obetydlig, växer under bördan af en stor uppgift, ett ädelt !S mål. Och ett ädelt mål synes det mig: att blifva, !b aste, mest outhärdliga g i den alilla hopensp, s te vara besluten attj; vore det ock 1 Ett väggrus blott ft På banan, som bryts Bland bräckta hinder, 2 För din framtid, r Fädernesland! f I det sinnelaget hos nordiska qvinnor och män r ligger den ovsvikliga borgen för en stor och lyck-)h lig, det gemensamma fäderneslandets, det politiskt förenade Nordens, framtid. Den lefve!l t Dr Sohlman föreslog en skål för de skan-Å dinaviska bröder, som äro i fångenskap, som H befinna sig i en omild fiendes hand och tvärt-1 emot tro och lofven ännu icke biifvit lösta jst och utlevererade — för nordslesvigarne. Efter st att utförligare ha skildrat de pröfningar och b lidanden de danska slesvigarne dagligen fa M underkasta sig, och den trofasthet och kär-!y lek, hvarmed de hänga fast vid den skandinaviska moderstammen, klarade talaren, att han icke midt under festens jubel frammanat denna upprörande bild endast fö uppväcka smärtsamma känslor. En smärta 3 af denna art kan vara helsosam och frukt-; sam; dylika kän tankar. Nordslesvigarnes lidanden utgö varsel för de nordiska folken, en erin hvad framtiden kan komma att bära sköte, om de icke i enigheten söka kr Men anblicken af den ståndaktighet och hängifvenhet, hvarmed denna lilla gren af de skandinaviska stammen häller på sin nationalitet och sitt fosterland, är också egnad att ingifva mod och hopp och f för-s6 tröstan, att den nordiska folkstammen, om y, söndringen upphör, verkligen skall ha kraft 1 att hätda sitt sjelfständiga lif midt underfi de stora konflikter, som framtiden kan bära i sitt sköte, Expeditionssekreteraren Loven fi lands skål. Den vänskap, som förer ges och Finlands folk, är sa sammanvuxen o med deras väsen, att den ej kan utplanas,p äfven om yttre omständ dre skönjbar i det yttre. Det är med denna l vänskap, sade talaren, som med dessa mivnes-ly, vilka ristas i det unga trädets b runor, A Då ar förgatt och trädet aldrats, skall manH af dem finna endast få och otydliga J Så ytan, men under barken finnas de dock qvar, uu outpianligen invuxna i stammen. ul Dr C. v. Bergen talade härefter om bondeat högskolornas vigt för en nationel uppfost och slutligen framsade lektor Humble ens deles vacker vefsifiered bhelsning till damerna. Den officiella delen af festen var nu slutad och ordet förklarades fritt. Atskilli ga skalar följde nu. Sa uttalade dr Soll Ii man den åsigten, att man hä r borde Ö uppb t vid offentliga fester ofvanpa alla t möjliga allvarliga skålar kasta en liten fleu-P?: rett ät damerna, hvilket utgjorde en re E niscens af den gamla poetisk-chevalereska ua uppfattning, som betraktar qvinnan som ento ros, ett iörgyllande skrin, ett s — allt, utom som menniska. Ni det vara tid att göra för sig klart, att hon har del och intresse i alla de stora skalari för fosterlandet, för framtiden 0. s. v. hon vuxit ifran de af ett slags ö artighet fulla, blomsterrika harangerna. Tu I Jaren föreslog en skal för qvinnans rätt att! i vara menniska och ha menskliga intressen. js; Frih. A. OC. Raab erinrade i varma ordalag 1: om det olyckliga polska folket och föreslog: en skål för detta folk, tillönskande det samma tälamod och ständaktichet i olyckan