STOCKHOLM den 7 Febr. Presslagdebatten i franska lagstiftande kåren. Utrymmet har hittills nekat oss och torde kanske framgent, då våra egna riksdagsförhandlingar taga våra spalter i anspråk, komma att neka oss att något utförligare redogöra för de vidlyftiga debatter, rörande presslagstiftningen, som för närvarande pågai den franska lagstiftande kåren och hvarunder skarpa hugg icke sparås mot det nuvarande oefterrättlighetssystemet, utdelade af så väldige kämpar som en E. Pelletan, Jules Favre, Jules Simon, Thiers m. fl. Vi vilja likväl i dag i sammandrag redogöra för kårens pleaum den 31 Januari, hvilket var ett af de mest stormiga, som på länge förefallit inom denna vid parlamentariskt oväder icke ovana kår. Det var den orädde och trofaste frihetskämpen Jules Favre, som den gången rörde upp de politiska elementerna, Med sina hvassa sarkasmer uppretade han majoriteten till den grad, att försök flera gånger gjordes att taga ordet från honom eller öfverrösta honom med skrik. Efter denne venstra sidans chef uppträdde den beryktade Granier de Cassagnac, äfven han emot regeJinges presslägförslag, men naturligtvis ur reaktionär synpunkt, emedan han icke , fann detta lägga nog band på pressen, Afven hans uppträdande rörde upp en storm, men ou från åhörareläktaren. Då talaren med mycken bombast utbrast; oJe marche droit om buts (Jag går rakt till målet), skallade från läktaren orden: au bagne!v (till galerfängelset!) På detta rop följde en obeskriflig scen af förvirring, och ordföranden nödgades låta genom les houssiers, hota åhörarne med utvisning, om lugnet icke återställdes. Vi redogöra nu här för Jules Favres anförande. Han uppträdde med stor energie och skärpa mot de teorier, som inrikes ministern denne statsprokurator i ministerdrägt, såsom ules Favre kallade honom) uppställt. . Inrikesministerns teoris, yttrade han, reducerar äg till statens absoluta supremati, för hvilken en vwäldisciplinerad undergifvenhet är en pligt. Staten omfattar, enligt ministerns åsigt, alla sociala krafter; han är visheten, måttstocken, depositarien af allt slags makt, bevararen af alla rättigheter, dem han efter godtycke kan strö ut öfver medborgarnes hufvuden, genom att oktrojera dem åt desse. (Orväsen.) Jag anser denna teori för den mest förvända och förderfliga som kan finnas. Det är icke rätten af Guds nåde, ehuru man från en sida utgår derifrån. Denna rätt af Gudsnåde var åtminstone upphöjd, hade ett heligt ursprung och utbredde öfver befolkningarne trons mysteriösa slöja. Här är det fråga om ett slags högre opersonlighet, hvilken, utgången ur valurnan, beherrskar nationen och håller sig på afstånd ifrån henne, för att diktera lagar för och fordra lydnad af henne. En sådan teori kan icke godkännas i en fransk församling; jag bekämpar den för min del på grund: af min öfvertygelse och min historiska erfarenhet. Gudomen. har skapat oss fria och förnuftiga; vi ha alla rätt att uttala våra tankar och förskaffa! dem aktning. Denna rätt har en enda inskränkning: aktningen för vår nästas rätt. Det finns rättigheter, som stå högre än alla andra; bland dem är tankefrihetens rätt. Och med denna rätt förbinder sig pligter. Statsmakten bestrider jag befogenheten att oktrojera den. Må man vidtaga försigtighetsmått mot dess missbruk, men i pringipen eger denna rätt bestånd, emedan den finns, och att utan nödtvång göra intrång deri är ett brott. (Bifall från flere bänkar). erföre förorsakar framläggandet af en presslag alltid en rättmätig jäsning; ty hvar och en känner, att pressfriheten ej är blott en individuel, utan en allmän vwälgerning, att dess fjettrande förnedrar medborren och samhället. Derföre eger man rätt att åga, hvarifrån kommer denna lag, hvilket moraliskt bebof motsvarar den, hvilka skola dess politiska följder bli? Om jag blickar tillbaka på den väg, som vi ha genomvandrat sedan min ungdom, ser, att hvad som då var ett axiom nu bestrides, vå säger jag till mig sjelf: det måste i vårt sam. hälle finnas mycket stora brister eller mycket stora missförstånd. — Lagen innehåller föreskrifter, som jag antager, och andra, som jag förkastar. Hvarföre oppositionen icke kan förkasta den hel och hållen, det har man redan sagt er. Det finns två skäl dertill. Det första är, att lagen är diktaturens efterträdare; det andra, att den afskaffar skyldigheten att på förhand begära tillstånd samt förändrar lagarne om pressen och bokhandeln. Kan man omskapa dess öfriga föreskrifter i liberal syftning? Detta är hvad jag vill undersöka. — Herr Thiers har på det tydligaste ådagalagt, att lagförslaget ingenting annat är ån ett erkännande af vanmakten och de förderfliga verkningarna hos en regim, som är dess föregångare. Lika litet som min berömde kollega hyser jag den illusionen, att I kunden låta beveka er af oppositionens klagomål. Men här äro personerna intet, ideerna allt. Omöjligt kunna vi slå ifrån oss minnet, att vi i denna församling i ett ringa antal varit utsatta för majoritetens icke blott motsägelser, utan äften hån. (Protester, oväsen). årt antal har t, våra frihetsidger ha gjort pröselyter: omöjligt är också att misskänna, att spår häraf finnas i lagförslaget. Och ändock har storsigillbevararen (Baroche), då vi fordrade en laglig regim för pressen, förevitat oss, att vårt anspråk var förmätet och aldrig skulle antagas, och derefter framställde han den administrativa regimen såsom den politiska regimens ultima ratio. Justitieministern Baroche: Det har jag icke sagt. Jules Fagre: Det står tryckt i Monitören. 1sc gill Ni måste väl förstå, att min motsägelse gäl edra sista ord, Jules Fabre; 1 alla fall ha vi icke glömt de sista ord, hvilka hr statsministern icke kan neka sig ha yttrat. När vi begärde ändringar i Februaridekretet svarade han oss icke då, att vi icke skulle begära dem, att denna regim från 1852 var en nödvändighet? Hans ord hade så mycket större vigt, som de voro nära nog en, om icke för hr statsministern, åtminstone för oss oväntad öfverraskning. Huru vill man förklara denna öfverraskning, sedan 1852 års regim förnedrat pressen till det ödmjukaste slafveri, sedan man, lagen till trots, indragit tidningar och sedan man endast meddelat de återstående tillåtelse att egna regeringen ett tvunget och väldiciplineradt bifall? Till denna grad af slafveri förnedrades pressen, icke i Frankrikes intresse, utan för regeringens behof. (Talaren afbrytes.) I slutet af December 1851 utfärdas ett dekret, som kränker alla grundsatser, då det insätter en improviserad lagstiftning för alla af pressen begångna förbrytelser. Medelst sådana åtgärder befäste sig makten! Hr inrikesmipistern har sagt, att 1852 års författning med tystnad förbigick pressfriheten, liksom om en sådan tystnad af statsmakten skulle skapa en rättighet! Visserligen stållde han denna författning vid sidan af det första kejsarrikets; men hvilken g ömska af historien! Landets första behof var, enligt