fn gaf sig med lätt bjerta på väg till främmande an Nåväl, hvad händer! Brefvet öfverantvardades ganska riktigt åt ett stadsbud, som traskade åstad med det och påträffar den, till hvilken det var adresseradt. Denne öppnar och läser följande: Redlige Broder X.! Tågkomsten af de oförgätliga stunder dem jag tillbragt i Ditt trefliga hem manar mig, att i Din och Din fars synnerliga vänskap anbefalla öfverlemnaren häraf, en ung, talangfull man, som med det fördelaktiga yttre du sjelf kan se han besitter, förenar de bästa egenskaper både på hjertats och hufvudets vägnar. Han har egnat sig åt en affärsbranche, hvilken ger sin man fullt upp att göra, men som äfven är ganska inbringande och kommer enligt all anledning att gå mycket långt här i lifvet, Han står nu i begrepp att företaga en utrikes resa, gif honom dessförinnan, Du, ett minne på vägen af ett äkta, okonstladt och trefligt svenskt hem, sådant det alltid skall fortlefva i minnet hos Din uppriktige och trofaste vän — d. 14 Dec. 1867. N.N. P.S. Min vördnadsfulla komplimang till Din fru, skall min unge vän säkerligen helst sjelf vilja framföra. Brefemottagaren såg upp. Framför honom stod den unge talangfulle mil det fördelaktiga yttret och inret; den durchdrifne affärsmannen, som skulle gå så långt med tiden och som särskildt skulle bysa böjelse för att få komplimentera hans fru — i skepnaden af ett beskedligt stadsbud, som just i detsamma torkade sig om näsan med rockärmen, lade hufvudet på sned och antog en uppsyn tillräckligt bedröflig för att hos vederbörande kunna uppväcka tankarne på en 10-öring utöfver taxan; Or X., som är en humoristisk man, förstod genast sammanhanget, föll i gapskratt och bjöd det förbluffade stadsbudet icke allenast på middag utan äfven på kaffe med tillbehör, och då stadsbudet med Guds gåfvor i halsgropen och en ny etta i västfikan på e. m. slutligen aflägsnade sig, satte vår man sig genast ner och skref följande rader till sin vän: Hjertans broder! Ditt vänliga bref är emottaget och öfverlemnaren deraf behandlad efter bästa förmåga. Han lemnar mig just nu efter intagen middag;som det vill synas hjertans nöjd och belåten. Af skäl, som jag, då vi råkas, skall relatera, har jag dock icke vågat presentera honom för min hustru ! Sanne vännen Göteborg den 21 Dec. 1867. X. Hm hm,, mumlade hr N. N. vid emottagandet af denna, i hans tycke något kyliga epistel, ,skulle min vän X ha blifvit svartsjuk på gamla dagar? — och så tror han ännu i denna stund. Kanske vi gjort orätt som sqvallrat om rätta förhållandet?