starka orkanen den 2 December gatt till botten med man och allt. En mängd familJer i staden och trakten äro derigenom försänkta i sorg. UTRIKES FRANKRIKE. Diskussionen öfver presslagförslaget Öppnades den 29 Januari lagstiftande kåren på ett lysande sätt. Pelletan, Lafon de Saint Mir, J. Simon och Latour-Dumoulin voro denna dags talare. Alla, utom den andre i ordningen, uppträdde varmt till försvar för pressfriheten och framhöllo, huru gagnelig den är för de-länders storhet och lycka, i hvilka hon åtnjuter sin fulla rätt. Jules Simon förklarade sig vara anhängare af absolut frihet, och i ett lifligt föredrag, som ofta afbröts af bifallsrop till och med af majoriteten, som dock stundom äfven gaf luft at sitt ogillande, bekämpade han regeringens förslag såsom icke tillräckligt fria, ehuru han på samma gång erkände, att de inneburo en stor förbättring af de nuvarande förhållandena. Pelletan talade i samma anda, och Latour-Dumoulin, som är medlem af tredje partiet, förfäktade nödvändigheten att lossa på de band, som i Frankrike hämma yttranderätten. I följande dagens plenum tog först Thiers till ordet, och utvecklade med sin vanliga talent den satsen, att pressfriheten är en nödvändig frihet, den oundgängiigaste af alla friheter, emedan den är liktydig med tankefriheten, som är oafytterlig och oantastelig, och hvilken man icke kan försöka att tillintetgöra, utan att utsätta sig för de svåraste och mest omedelbara faror. Hans tal väckte mycket bifall på venstra sidan, hvaremot högern blef uppretad och gaf sitt missnöje tillkänna. Inrikesministern Pinard uppträdde efter Thiers. Han medgaf väl, att pressen är en i Frankrike acklimatiserad makt, men förklarade att med sina goda och dåliga sidor var hon för närvarande böjd för våldsamhet, hvarför regeringen måste organisera sitt försvar. Lagen är, påstod ministern, mensklig i sina straffbestämmelser, men vaksam i sin procedur; lagen uppfyller löftena från den 19 Januari och förbinder den naturliga rörelsen framåt med instinkten af konservering. De för otillåtna redogörelser för kamrarnes debatter dömda tidningarne ha beslutit att anföra besvär, samt att under tiden alldeles afhålla sig från att diskutera eller redogöra för debatterna i lagstiftande kåren och senaten. ENGLAND. Reformligan öppnade den 28 Januari sitt egentliga politiska fälttåg för den stundande parlamentssessionen med ett möte i S:t James Hall i London. Ordföranden, hr Beales, inledde diskussionen med ett tal om nödvändigheten af reform i folkrepresentationen. Detta program bestämdes närmare genom tre af mötet antagna resolutioner. Den första af dessa var riktad mot de föreskrifter rörande visst skattebelopp, som utgöra vilkor för valrätten; i den andra yrkades en ny indelning af valkretsarne och i den tredje sluten omröstning. I skolfrågan har nu äfven presterskapet höjt sin röst. Erkebiskopen af Canterburg, biskoparne af Oxford och Gibraltar samt en mängd prester i erkestiftet Canterburg ha nemligen diskuterat saken på en konferens i Tonbridge Wells och dervid, trogna sin ståndpunkt, mycket bestämdt bekämpat icke allenast icke-statskyrkliga skolor, utan äfven den obligatoriska undervisningen. En af de till följd af explosionen i Olerkenwell anklagade fenierna vid namn James eller Patrik Mullany har plötsligt uppträdt såsom angifvare mot sina medbrottslingar och förklarat Barrett vara den, som antände krutkärlet vid fängelsemuren. Ilan berättade hufvudsakligen följande: Sjelf var han ett centrum bland fenierna, kände såsom sådant de flesta anklagade och hade ofta umgåtts med dem. På ett möte 8 dagar före explosionen hade han och Barrett varit tillstädes, och dervid hade det beslutits, att hvar och en af de sammansvurne skulle efter bästa förmåga anskalfa krut. Pa detta sätt hade den erforderliga qvantiteten erhållits mest i småposter (för en enda hade detlyckats att samla en svörre mängd, nemligen 25 4). Aftonen före explosionen hade åter en sammankomst hållits hemma hos Desmond, hvilken äfven bivistades af Mullany, English och en tredje mycket blek person med ett hål på rocken, hvilken kallade sig Jackson. Då afhandlades mycket omständligt frågan, huru krutkärlet skulle föras till fängelset och antändas. Följande dag gjordes ett försök, men misslyckades. Den bleke mannen (Jackson eller, såsom han egentligen tyckes heta, Barret) hade han ätersett natten efter explosionen, men då klädd i en annan rock och med polisongerna afrakade. När Mullany anmärkte detta, hade Barrett sagt, att sedan han antändt krutfatet, ansåg han det rådligast att göra sig så oigenkännelig som möjligt. Samme Barrett skall äfven ha umgåtts med planen att skjuta ihjäl sin fordne kamrat, sedermera förrädaren Corydon, hvilket ej blifvit af i brist på tillfälle. NORDTYSKLAND. Preussiska deputeradekammaren har med 166 röster mot 150 beslutit tidningsstämpelns afskaffande från och med 1869. Köln. Zeitg. beklagar sig öfver att den preussiska censuren strukit en af dess korrespondenser från Wien, hvari det var tal om baron Werthers eventuella hemkallande och de grunder, som synas skola göra hans ställning vid det österrikiska hofvet ohållbar. Härmed åsyftas den på sin tid så mycket omtalta depeschen om stämningen i Österrike och Ungern, som Werther kort före konunanal väiningsan I Dact (don L Ia 167Y sände