dr om ade uten Ve tent ja likasom af en sjelfupphållelsedrift för samhällets existens skull nödgas till kyrklig sjelfverksamhet, till omedelbart deltagandei de särskilda menigheternas såväl som i hela kyrkosamfundets angelägenheter och styrelse, der måste nödvändigt ett större kyrkligt intresse komma att råda, ett lifligare församlingsmedvetande göra sig gällande, ett rikare och starkare församlingslif utveckla sig. Der, hvarest en jemn och ständig samoch vexelverkan mellan församlingens tjenare och hennes öfriga medlemmar eger rum, der utvecklar sig också mellan båda ett förtroligare, innerligare förhållande. Det är förnämligast i två afseenden, som detta klarare och starkare församlingsmedvetande och kyrkliga intresse röja sig. För det första har förbindelsen för hvarje församlingsmedlem att, så vidt möjligt är, pröfva själarne, om de äro af Gud, inom de äldre, bättre betjenade menigheterna kommit till allmänt erkännande; och såsom en följd deraf beflita sig också många af församlingsmedlemmarne om att efterlefva denna förmaning och att bli allt mera och mera skickliga att följa den. De vilja ingalunda taga för godt allt, hvad en prest kan råka att predika för dem; de vilja icke gå in på, att han ensam bär ansvaret, om han i stället för Guds ord eller jemte detta predikar sina egna tankar, menniskosatser och villfarelser. Och ändock är det så långt ifrån, att inom församlingarne visat sig någon allmän tendens att missbruka denna myndighet, att man snarare måste gifva dem det vittnesbördet, att de stundom ha visat öfverseende och tålmodighet mot herrsklystnad och ofördragsamhet från prestens sida, då strängare åtgärder väl kunde ha varit på sin plats. I samband härmed står också den uppmärksamhet och rörelse, som vid tvist om en läropunkt väckes öfverallt i kyrkosamfundet. En sådan tvist inskränkes icke till presternas krets eller en särskild församling och betraktas icke såsom denna ensam vidkommande, utan mycket mera såsom berörande hela kyrkosamfundet. För det andra uppenbarar intresset för de kyrkliga angelägenheterna sig i den villighet, hvarmed församlingarne i det hela taget utan något yttre tvång och maktbud anskaffa erforderliga medel till sitt bestånd, till kyrka, prest och skola, ja till och med till kyrkosarttundets gemensamma angelägenheter. Lör ett af de senare åren utgjorde t. ex. de frivilliga bidragen till kyrkosamfundets gemensamma angelägenheter, förnämligast till läroanstalten, 20—25,000 dollars. Utom dessa utgifter har hvarje församling naturligtvis att anskaffa hvad som behöfs för egen prest, kyrka och skola. Vill man taga i betraktande hela antalet af församlingsmedlemmar i kyrkosamfundet, så skall väl Jiga ändamål icke förefalla så stort. Dock så alldeles obetydliga. Man måste nemligen beloppet af dessa frivilliga bidrag för kyrk-. äro de i sjelfva verket för de bidragande icke betänka, att massan af församlingsmedlem-1 marne tillhör den fattiga bondeklassen från Norge, hvilken väl till största delen hvarken: har haft tillfälle eller medel att kunna gifva l sådana frivilliga offer för kyrkliga ändamål. Komma de nu till välstånd, måste de först likasom inläras att använda sina tillgångar på ett sådant sätt. Detta arbete faller förnämligast på presten; han söker också utföra det, icke allenast på de allmänna församligsmötena genom att bringa dylika saker å bane förmedelst öppnandet af subskriptioner der; utan äfven vid besök i hemmen och på andra sammankomster och samqväm måste han begagna tid och tillfälle att väcka intresset. Om makt och tvång kan det vid sådana tillfällen naturligtvis icke bli fråga; å andra sidan kan man dock icke heller af gåfvan med säkerhet sluta till hjertelaget. Men om man nu betänker, huru många de bland församlingarne äro, som äro nästan prestlösa och blott några få gånger om året bli betjenade af norska prester, och huru mycket dessa vid sådana tillfällen ha att uträtta, skall man förstå, att det icke kan vara mycken hjelp att påräkna från sådana församlingar, och att i verkligheten de årliga bidragen, hvad många enskilda beträffar, inalunda äro så obetydliga. Det årliga birag till kyrkosamfundets angelägenheter, som den särskilde församlingsmedlemmen har att lemna, varierar således mellan 5 och 50 dollars, hvaremot bidråget till Colleget för icke så få har uppgätt till 100 dollars och derutöfver. Stuhdvin, då omständigheterna äro presserande, utfärdar en hel församling en uppmaning till de öfriga att med ifver: och villighet skynda en gemensam sak till hjelp ock offra sina gåfvor. — Så långt den norskej: presten. Det ligger i allt detta ochi hela den kyrkliga ordningen, sådan den i nämnda föredrag skildrades, någonting särdeles anslående, och det vore öäskligt, att det toges i grundligt öfvervägande al den komitb, som nu — gudarne må veta i huru många är — har suttit och arbetat på förslag till reformer i vår egen statskyrkas författning. Komma icke dessa reförmer att gå i en afgjordt liberal riktning, så skall utvecklingen än vidare. gå mot de två ytterligheter, mot hvilka den redan nu styr kurs: antingen fullkomlig indifferentism eller separatism. Att församlingarna på många ställen i vårt land äro fullt medvetna: om sin rätt till aktivt deltagande i omsorgen för de kyrkliga angelägenheterna, har ofta visat sig, och det försök, som sistlidne vår genom upprättandet af den norska Lutherstiftelsen gjordes att organisera lekmansverksamheten, skulle trots presterskapets starka motstånd och afgjorda obenägenhet att släppa ifrån sig någon af sina hierarkiska företrädesrättigheter, säkerligen ha fannit många anhängare, om icke alltsammans hade varit en partitillställning, gående ut på att få till stånd en pietistisk ecclesiola. ASKERS ESSER Riksdagen. Första kammarens tillfälliga utskott har den 1 dennes justerat utlåtandet n:r 1, i anledning af hr Frömans motion om meddelande af föreskrift rörande tiden för uppsättningen och justeringen af kammarens protokoll, och deruti hemställt, att kammaren måtte fatta följande beslut: 1:o vid kammarens sammanträde förer 8ekreteraren protokoll, upptagande öfverläggninosämnen. namnen a de ledamöter. som a nen a