20 UTLILRCU, OLD LIIGKLA CAM DIIRCIS VYLANEB VELET betänkt på att anskaffa de statistiska och historiska upplysningar, som ensamme kunna vara i stånd att utreda den egentliga orsaken till detta fenomen, hvilket man genom allehanda aprioriska funderingar kommit att förklara på så himmelsvidt olika sätt. Vigtigt skulle det i detta afseende vara att fål: en pålitlig skildring af de materiella vilkor, under hvilka våra nybyggare i Amerika kämpa sig fram, och af den riktning det andliga lifvet bland dem tager; man kunde då anställa en jemförelse med förhållandet här hemma och skulle då möjligen bli uppmärksam på ett och annat hos oss, som vi med en smula god vilja utan fara kunde amerikanisera så mycket, att våra landsmän icke skulle känna sig frestade att draga öfver Atlantiska oceanen för att finna dem. Man har påpekat åtskilliga saker, bland andra de byräkratiska tendenser, som nog här och hvar, isynnerhet på landsbygden, kunna framträda hos vår embetsmannaklass på ett för menige man temligen stötande sätt, och man har trott, att det hos icke så få varit ett moment i beslutet att välja ett nytt fädernesland i det aflägsnå vestern, att embetsmannen der uppträder såsom folkets tjenare och icke såsom dess herre, med ett ord deni alla institutioner och sociala förhållanden fram-: trädande demokratiska andan. Särskildt tro vi, att den norske bonden funnit smak i denna mera demokratiska och mera sjelfstyrande samhällsordning i en särskild riktning, i hvilken han snart måste finna en mycket stark motsats mot hvad han är van vid hemma — nemligen i den kyrkliga. Med allt sitt starka j fasthållande vid det från fädren härflytande och med en häfdvunnen auktoritets -stämpell. präglade känner vårt folk i religiöst afseende ett behof af individuel sjelfständighet, hvilket träder fram i dagen både i en stark benägenhet för sekterisk isolering från statskyrkan och i de anspråk, som församlingen inom denna sistnämnda sjelf gjort på en mera regelbunden rätt till andligt self-government, anspråk, som presterskapet icke visat syn-) nerlig beredvillighet att gå in på. Jag omtalade i nyssnämnda bref, huru man i detta afseende haft tillfälle att anställa en lärorik jemförelse mellan förhållandena här hemma och förhållandena hos våra mnordamerikanska landsmän, i det att en af desse senares prester, H. A. Preus, kom hit för att förmå teologiska kandidater att öfver-1 taga några af de många lediga prestembetena i de norska settlements, samt för detta ändamål började hålla en följd af offentliga föredrag om de kyrkliga förhållandena bland norrmännen i Amerika. I dessa föredrag, som nyligen ha utkommit af trycket, finnas många upplysningar, hvilka för de festa skandinaviska läsare torde kunna förutsättas ha nyhetens intresse och hvilka jag i det följande skall tillåta mig att begagna, för att: i korthet bevisa riktigheten af hvad jag här ofvan har anmärkt, att den större andliga friheten derstädes torde kunna få antagas verka lockande på många, som hemma ha kännt sig nedtryckta af statskyrkans stela schematism i lärobegreppet och den klerikala kyrkoordningen. Ehuru skildringen väsentligen gäller de i Amerika bosatta norrmännen, torde dock likheten mellan de svenska och norska förhållandena både hemma och i Amerika i detta afseende vara så stor, att samma resultater, man kommer till beträffande de sistnämnda, äfven kunna förutsättas gälla de förra. å Sin egentliga början tog utvandringen från Norge år 1836, men riktigt storartade dimensioner fick den. dock först år 1866, då man räknade att mer än 16;000 emigranter begåfvo sig till Amerika, och 1867, då antalet snarare var större än mindre. Summan af de vanliga utvandrarne kan man nu säkert anslå till 120,000, hvartill måste läggas alla de, som hvar för sig ha rest öfver, mest från städerna, och söm isynnerhet slagit sig ned i Amerikas större städer; att deras antal icke är så alldeles obetydligt, kan man finna deraf, att antalet norrmän och svenskar i staden Newyork ensamt beräknas till 30,000. Säkerligen kån man antaga totalsumman af norrmän, som emigrerat till Amerika, till 150,000. Huru stört norrmänilens antal i Amerika för närvarande är, kan icke med bestämdhet uppgifvas, men man beräknar det knappt för högt om man nämner 300,000. De första norska kolonisationerna på den nyare tiden skedde vid Rochester, Newyork och i Texas; sedermera har utvandringen gått till vestern, först omkring Fox River, Tilinois och södra delen af Wisconsin, dernäst mot norr genom Wisconsin ända till Greenbay, Stewens Point och trakten norr om S:t Paul Minnesota, derefter öfver norra och litet af den mellersta delen åf Jowåa och hela Minnesota, bortom Alexandra i Douglas Co. och S:t Croix Co. i norr samt Jackson Co. i vester. På den senaste tiden har slutligen, utom enstaka små settlements i Kansas, Missouri, Nebraska och Kalifornien, en stor mängd norrmän slagit sig ned i Dacotah Territory 5 å 600 eng. mil vester om Mississippi. Att utvandringens ström hädanefter skall komma att gå i vestlig och sydvestlig riktning om Minnesota, är högst sannolikt. Största delen af de norrmän, som icke ha öfvergifvit all befattning med kyrkan, tillhör nu de församlingar, som ha slutit sig tillsammans till den år 1853 grundlagda norsk-lutherska synoden. Vid synodens stiftelse år 1853 räknade den 7 prester, som. betjenade omkring 40 församlingar; nu har den 38 prester med omkring 200 församlingar, af hvilka 160—170 ha anslutit sig till synoden. En prest, som hör till synoden, kan nemligen ha en rättroende församling, som icke hör till synoden. Dessa 200 församlingar räkna omkring 35,000 konfirmerade medlemmar med ett antal själar af, såsom det antages, 70,000. I medeltal kommer således på hvarje prest 5—6 församlingar med 2000 själar. I sjelfva verket ha dock några prester ända till 13—16 församlingar att betjena; dessa kunna ligga på ett afstånd af ända till 3 eng. mil från hvarandra. Ju mera den norska befolkningen i landet tilltog och församlingarnes antal och storlek tillväxte, desto kännbarare blef bristen på prester. Man vände sig gång efter annan till Norge, och från 1848 till 1858 hade 14 teologie kandidater kommit öfver, af hvilka 2 sedermera återvände hem till Noroe. Efter