stundom rentaf beslår ögat med en lögn, såsom t. ex. i afseende på jordens rörelse kring solen? Såsom ett exempel härpå ur fysiologien torde kunna anföras Magendies upptäckt, att den ena nervroten, som till sin natur är matorisk, lånar sensibilitet af den andra; och är exemplet illa valdt, så har fysiologien säkert många att uppvisa, som äro bättre. Svärare att förklara är hr I:s polemik mot begagnandet af planscher vid undervisningen. Man kan med lätthet upptäcka en icke så ringa skiljaktighet mellan hans tidigare och senare aåsigter i detta hänseende. den första artikelserien medgifves, att i br t på originalet kunna afbildningar utan tvifvel göra god nytta; att deras användande är ett sätt att tillgodogöra en redan vunnen erfarenhet — ja, man far till och med veta, att vid den dogmatiska metoden kunna planscher vara fullt tillräckliga hjelpmedel. Det skulle sålunda vara medgifvet, att klarhet och tydlighet vid undervisningen kunde i erforderlig grad vinnas genom goda afbildningar och att deras brist hufvudsakligen skulle bestå deri, att de ej lemnade eleverna tillfälle att utöfva kritik. Mången kunde tycka, att hr H. härvid medgifvit nästan för mycket; men man måste betänka, att eleverna redan ega goda anatomiska förstudier, som underlätta deras uppfattning af planschen; och derjemte hafya de lärarens muntliga beskrifning och förklaring, som ytterligare kommer dem till hjelp i hvad sådant kan erfordras. Så mycket mera oväntadt måste det förefalla, att hr H. numera finner planscher vara i det närmaste oandvändbara för den fysiologiska undervisningen, och på det häftigaste uppträder mot min, med mera tvekan än som hade behöfts, framställda antydning, att då en vivisektion anställes, man icke borde underlåta att deraf taga en fotografisk afbildning, bland annat för att bevara resultatet åt framtiden. Då man betänker, att en vivisektion ej under nagot förhållande kan i oändlighet utdragas, ej heller för samma person eller personer oupphörligen upprepas samt följaktligen det vid ett enda tillfälle emottagna intrycket af en snart försvinnande omedelbar åskådning småningom kommer att under inflytelsen af andra intryck försvagas, så måste det vara af stor vigt att ega en trogen bild af fenomenet, hvilken tillika blir ett sammanhållande band för en mängd till företeelsen hörande momenter, som annars skulle spårlöst bortfalla ur medvetandet; och fördelen att vid en blifvande repetition af en större studiikurs hafva bilden att tillgå, lärer ej kunna sättas i fråga. Hvem är det väl, som ej, då han t. ex. under en resa haft tillfälle att se något intressant, hvilket han icke kan föra med sig i original, önskar ega en afbildning deraf; men aldrig har jag hört någon frukta, att det ursprungliga intrycket derigenom skulle försvagas. Det är för öfrigt en alldeles oriktig föreställning, att afbildningen skulle hafva sin egentligaste användning vVid elementarstudierna och elementarundervisningen. Tvärtom, ju större förstudier man har, ju bättre man på förhand känner ett visst omrade, desto bättre förmår en god afbildning göra samma tjenst, gifva samma klarhet, som verkligheten sjelf. Hur längt man för öfrigt kan taga sig fram endast med planscher, beror naturligtvis dels på ämnets beskaffenhet, dels på den undervisandes förmåga att gifva bilden lif. Detta spörjsmål hörer dessutom icke egentligen hit, ty här är fråga, icke om originalets utan om kopians värde och vigt för undervisningen; och begagnandet af planscher kan aldrig medföra nagon förlust af åskädlighet, utan måste ovilkorligen gifva en vinst i detta hänseende. Och skulle ocks åtskilligt ej kunna åskadliggöras för synsinnet, så tjenar bilden dock alltid, såsom redan är nämndt, till anslutningspunkt för beskrifning och till stöd för minnet. Att verkligheten i vissa fall icke kan ättas af bilden, är något som ej ens behöfver sägas: men der verkligheten ej kan blifva tillgänglig utan genom ett brott, der måste vetenskapen, saväl som hvar och en annan, umbära densamma. Om hr H. således genom att inskränka bruket af hjelpmedel, som mäktigt befrämja den åskådliga uppfattningen, underskatta vigten af detta slags uppfattning, så underskattar han å andra sidan äfven betydelsen af förståndets verksamhet, då han fortfarande synes vidhålla, att ingen skall på sin studerkammare med lampan släckt och fönsterluckorna tillskrufvade någonsin kunna afvinna naturen en slant af hennes oändliga rikedom etc. För att ej behöfva upprepa hvad häremot förut blifvit erinradt, vill jag blott fästa uppmärksamheten derpå, att en åskådning utan eftertanke är för kunskapen alldeles — ofruktbar och att eftertanken, såsom sjelfva namnet antyder, ofta kommer efterat, således mycket väl kan vara verksam, när lampan är släckt och fönsterluckorna tillskrufvade; ja, då man rätt noga vill forska efter orsakerna till er företeelse, händer det mången gang att man med afsigt tillsluter ögonen för att icke störas af sinnesintrycken. Att det just är genom tanken, som menniskan i intellektuelt afseende skiljer sig fran djuren, och att endast genom tanken någon vetenskap är möjlig, är troligen för hr H. längesedan bekant: men hvad han — att sluta af visssa yttranden — icke synes veta, är att redan der allraförsta undervisningen har till syftemå att vänja lärjungen att eftertänka, d. v. s. att begripa, hvad han ser, hvadan de s. k. åskådningsöfningarne till sin hufvudsakligastc del äro förståndsöfningar. — Det är onekljgen ett sällsamt företag att polemisera mot förståndets bruk; men sådant kan företåndet vara. Säkert har ingen utan ett visst nöje läst hr H:s anekdot om de tre vise männen (en fransman, en engelsman och en tysk) som ville taga reda på hvad en kamel för ett ting, och som alla på olika vägar sökte hinna målet: fransmannen genom at begifva sig till Jardin des plantes i Paris. engelsmannen genom att resa till Egypten. båda i ändamål att få se en kamel i verkligheten, men tysken genom att stänga in sig i sin kammare, beställa sig ett glas bier och Rtadan aus der Tiofe seines Bowusstsenns kone vär he sö m SO de uJ M m Mm så li Pa