HFULTDIULETIUG SLE VA MP BREVET Aa icke, om hr N. hyllar samma tiken; men gör han det icke, af slagtade djur, så måste han också in praxi hylla grundsatsen: Ändamålet helgar medlen. Verkligen! Nog kan jag första, att hr H., för att värfva bundsförvandter, gerna skulle vilja inbilla sina läsare, att den som ej i godo antager ofta nämnda grundsats med allt hvad deraf vidare förmenas följa i afseende å vivisektionerna, mäste för alltid se sig beröfvad rättigheten att för köttmat; men knappast föreställde jag mig, att han kunde vänta någon fängst på denjs kroken. Skulle hr H. verkligen mena hvad han säger, så visar det, att han helt och hället misstagit sig om betydelsen af sin älsklingsmaxim; och detta senare synes icke alldeles osannolikt, eftersom han såsom ex pel på tillämpning af densamma kan anföra läkarens befogenhet att operera späda barn eller vissa sinnessjuka. Visserligen är det orätt och otillatet att tillfoga någon ett ondt — nemligen såvida han ej sjelf gjort detta onda till ett rättvist straff — men då helsa väl måste vara att föredraga framför sjukdom, en om den förras återvinnande skulle medföra någon smärta, så har läkaren i dylika fall ingalunda gjort den sjuke illa, utan han har gjort honom godt; och det lärer icke vara förbjudet. Tvärtom måste enligt lagen: Allt hvad I viljen att andra skola göra eder, det gören I ock dem, detta förfarande vara en pligt, äfven då den lidandes tillständ är ädant, att han ej sjelf förmår inse, hvad som är hans bästa. Hur skulle det måhända taga sig ut, om man ville tillämpa sistnämnda lag i afseende å vivisektionerna, och tror hr H. på fullt allvar, att dessa hafva nagon likhet med de operationer, som företaga att gifva en lidande varelse helsa och smärtfrihet i utbyte mot sjukdom och plågor? Helt annat är förhållandet, när den person, som emottager lidandet, icke är densamme som den, hvilken skall njuta den dermed ås tade fördelen. Då måste den förra hafva frivilligt gifvit sitt bifall till försoningsoffret; annars blir det ett väld att utkräfva det, och just i sådana fall, nemligen då medlen äro i och för sig förkastliga och förbjudne, r det som man tillgriper den ryktbara jesuitiska grundsatsen; annars behöfoa medlen icke helgas,. Hvad nu djuren beträffar, så torde en hvar lätteligen finna, att döden på slagtbänken icke kan för dem vara något verkligt ondt. Då nemligen, enligt naturens ordning, hvarje djur måste dö, och slagtningen skänker djuret en snabbare och lindrigare dödskamp, än somrannars skulle föresta detsamma, då vidare djuret icke har något individuelt ändamål, som. skulle fö felas derigenom att man beröfvade detlifvet, innan dess timglas af sig sjelft utrunnit, så är slagtningen, om dervid tillgår såsom sig bör, måhända den största, stundom till och med den enda, välgerning som djuret emottager af menniskan., 1 Enahanda afsigt, nemligen att värfva bundsförvandter, synes vara skälet, hvarför herr H. ännu en gång återkommit med sitt tidigare yttrande, att den fysiologiska undervisningen skulle utan vivisektioner upphöra att vara kritisk och förvandlas till hvad han kallar dogmatisk. Jag tillstår att detta synes mig vittna om antingen ett maximum eller ett minimum af förlägenhet, eller ock; så underligt det må förefalla, om bådadera. Men då hr H. icke dragit i betänkande att, liksom om ingenting hade pas fram med en sak, som redan blifv digt vederlagd, så torde han ursäkta, att jag också upprepar hvad jag härom förut yttrat: Hvad angår det påståendet, att det vore omöjligt att kontrollera ett vetenskapligt fenomen, utan att ha sett det, hvartill vidare fogas det förstärkande tillägget: ett experiment måste med ett annat experiment kontrolleras,, så är det påtagligt, att ett fullständigt genomförande af denna grundsats är en ren omöjlighet, enär raden af experimenter sålunda måste bli oändlig. Skall man förfara kritiskt, så får ju ingen sats antagas för riktig, som man ej sjelf pröfvat. Men huru förslår för en sådan pröfning en studiikurs på omkring 100 timmar? Skall man äter föredraga en lärosats på tjugu kritiskt, men de öfriga dogmatiskt; lä är atminstone ej något allvar med den kritis Föröfrigt är det, enligt min tanke, ett alldeles felaktigt påstå kunna ega en ganska god och äf! vigtigaste ändamål: til ig kö annat ä j n hvad man sj då bestäldt med geografiens, med historiens och många andra vetenskapers tillförlitlighet. Och huru skulle sjömannen, för hvilken ett vanska litet misstag gäller lif och egendom, väga sig bort till aflägsna farvatten, om han ;j på förhand -egde en säker kunskap om vägen? Ja, ville han uteslutande lita på sina egna ögon och-ej begagna sig af hvad andr inhemtat, så skulle han under hela sitt lif ej komma några få mil utanför hamnen, ty huru obetydlig blefve ej den rymd, som han sjelf förmådde: fullt genomforska? Ar ej förhällandet detsamma i alla vetenskaper, som stödja sig på erfarenheten? Finnes det ej en ofantlig mängd fysikaliska rön, som blott pa vissa ställen och under a omständigheter kunna göras, men hvilkas resultater det oaktadt anses lika säkra ända och genom beskrifning blifvit så tydliggjorda, att ingen sätter i fråga att göra om dem? Finge man deremot icke skänka förtroende åt andras rön, så skulle, da en menniskas lifstid icke kan räcka till för att repetera alla de experimenter, som i den vida verlden redan blifvit gjorda, vetenskapen hindras att taga ett enda steg framat. Dessutom får ett utfördt experiment sin förnämsta kredit deraf, att den eller de, som anställt detsamma, haft förmåga att anställa det rätt och att rält tolka det. Ar det verkstäldt en gång med nädig omsorg och af funt kompetenta personer, äro vidare procedurer dervia ec resultatet noga ch troget beskrifna, då är dermed vunnet vida mer än genom hundrade gånger uppÅrepade försök af mindre sakkunniga. Men Jom och när en kontroll verkligen erfordras, I männe nybörjarne i vetenskapen äro de rätta personerna -dertill, och månne det ej är i sin ordning, att mån först vet hvad vetenskapen har att förkunna, innan man sätter sig att kritisera det? Det är möjligt, att när man Itunnit genomgå omradet id helhet, det erbjuder sig en mängd andra vägar och sätt att kontrollera de skilda delarne, utan att man behöfver taga sin. tillflykt till en ny avtopsi. Hvem vet ej, att en sanning, som ådningen. kan wmrtvlå med ch at, komma fullstäntående, att man ej skulle ;