I. Om vivisektioner. (Forts. från lördagsbl.) Det vore kanske icke ur vägen, att hvarje vivisektor, innan hän grepe verket an, ville för sig sjelf uppkasta den frågan: om han skulle finna det rätt, att en sådan högre och mäktigare varalse ville för att gagna sitt slägte eller helt enkelt af vetgirighet, med honom sjelf och hans bröder i tusendetal anställa dylika rön. Jag är viss, att, om denna fråga gjordes på fullt allvar och ärligt besvarades, så skulle mången gång det bundna offerdjuret lössläppas; och det alldeles icke af svaghet — ty styrkan att kunna tillfoga andra varelser smärtor liksom att dervid vara en likgiltig åskådare, är hvarken sällsynt eller just prisvärd — utan helt enkelt af rättskänsla, och denna känslas makt är dock ett bland de säkraste bevisen på sann styrka. Om det i allmänhet är en pligt att icke företaga något, hvartill man ej med visshet vet sig vara berättigad, så gäller detta i ä nu högre grad om sådana handlingar, hvarigenom ett stört lidande tillfogas ett annat Jefvande väsende. Det ser dock ut, som hade man i fråga om vivisektionerna funnit beqvämare att uppskjuta pröfningen af befogenheten tills efterat eller helst lemna denna pröfning alldeles a sido. Vore det ock möjligt, att en tillfredsställande grund för en sådan befogenhet skulle kunna uppvisas, så synes den likväl ännu icke hafva blifvit funnen, och man hade derföre bort dröja med att göra bruk af. en rättighet, som till det minsta måste anses tvifvelaktig och möjligen kan befinnas: vara helt och hället uppdiktad. tminstone sakna de af hr H. anförda grunder för densamma all giltighet. . Om den ena af dessa, att ändamålet helgar medlen, är redän visadt, att den är 1ogiskt oduglig, emedan äfven uppenbart orimliga fölider derur kunna härledas. Detsammå gäller om den andra, att det är menniskans ej blott rätt utan äfven pligt att. när samhällets och mensklighetens intressen fordra det, offra icke allenast djurens, utan och sitt eget Kf och — när sådant icke kan undvikas — äfven med smärta, Kunde man ur denna obestämda och sväfvande sats utan vidare om igheter härleda befogenheten at vi sektioner, så skulle det i främsta rummet gälla om vivisektioner på menniskor, ty just sådana skulle gifva de enda säkra upplysningarne om den menskliga organismen — iakttagelser på djur kunna på sin höjd leda till sannolikhet i detta hänseende, hvilken: ytterligare behöfver af direkt iakttagelse på lefvande menniskor bekräftas. Förmodligen skulle dock vivisektorn nödgas vända sig till rätt många, innan han fönne någon, som för egen räkning wille medgifva riktigheten af denna slutföljd, hvars orimlighet också ligger för öppen d: Men oafsedt denha användning är sjelfva grändsatsen genom sin obestämdhet . rentaf falsk. Det är alldeles icke förhållandet, att medborgaren är pligtig att bringa samhället hvilket offer somhelst, ty då skulle individen gentemot samhället vara absolut rätts1ö3, och det var just denna uppfattning som i främsta rummet vållada de antika staternas undergång. Deremot är utan ty I hvarje medborgare pligtig att inom V!630 fr ser offra sina egna intressen och sig sjen för det allmänna; och dessa gränser äro för vanliga fall angifna i hvarje stats lagar samt utgöra de vilkor, hvarunder individen kan få tillhöra samhället och ega del i de örmåner, detsamma skänker medborgaren. Men att fordra, det individen Il lefva för samhället och tillika för sig sjelf, är dock något väsentligen annat, än att han ndamal skulle helt och hållet uppgå och försvinna i statens, så att individen icke hade någon egen bestämmelse, som jemte statens vore berättigad. Kommer samhället i våda och dess räddning blott kan köpas med en eller flera individers undergång, då träder den frivilliga uppoffringen fram och fyller klyftan Men en sadan uppoffring kan ej blifva förenål för tvång och om samhället ändock tillgriper denna utväg, sa begår. det ett vald, som väl under vissa omständigheter kan finna en ursäkt, men aldrig kan få namn af rättvisa. Mot de grunder, hvarmed hr H. sökt försvara vivisektionerna, torde med större an