det år, att min regering ville gå på en fast mark, som förmår bära makten och friheten. Genom de åtgärder, som jag antydt, förverkligas dessa mina ord; jag skakar icke den mark, som femton lugna och lyckliga år ha gjort fastare; jag gifver den ännu mera styrka, då jag gör mitt förhbållande till de stora offentliga makterna innerligare, då jag genom lagen tillförsäkrar medborgarne nya garantier, då jag slutligen fullbordar den byggnads krönande, som nationalviljan uppfört.s Denna tiodubbla dom, som samtidigt drabbar le Glaneur, le Journal de Paris, VIntiröt public, le Union, le Journal des Debats, la France, VAvenir national, le Temps, le Sidcle samt Opinion national, och som otvifvelaktigt äfven skulle ha drabbat Constitutionnel, om icke hr Bomfaces död hade skilt den från målet, denna tiodubbla dom, krönet på byggnaden, är ett slags preludium till diskussionen öfver den nya presslagen, er ofantligt mycket mindre liberal lag än de. som utarbetades i regeringskonseljerna och i landet straxt före 1789. Hr Nogent SaintLaurens berättelse är ett århundrade efter de beryktade memoirer, som uppsattes är 1759 af de Malesherbes; och majoritetens temligen oförställda tendenser påminna knappt om de önskningar, som allmänt uttalades i generalrädsmedlemmarnes betänkande till förmån antingen för en oinskränkt eller ob2gränsad eller fullständig eller från inskränkningar fri eller till och med absolut pressfrihet! Skulle då den framstegslag, som för första gången formulerades af Turgot och hans lärjunge Condorcet, endast ha varit en drömbild 7 Aro ej tre revolutioner tillräckliga för att lära oss alla, de styrande såväl som de styrde. att tanketvånget är en farlig klippa, mot hvilken redan många makter, många dynastier, många institutioner och mänga samhällen krossats? Tre tusen års erfarenhet ha bevisat för de mest misstrogna — och det är en i våra dagar utnött sanning — att förföljelsen gö) den förföljde större. Mekaniken har bevisat. att kraften står i förhållande till motstandet; fysiken har utrönt, att förmågan al hoppressning har elasticiteten till oundvikligt korollarium; det simpla sunda förnuftet ha; ställt utom allt tvifvel, tt kraften står i direkt förhållande till motståndet, att rörels: åstadkommes genom tillbakastudsning, at: drifkraften rättar sig efter graden af mottryck. Hvad skulle gevärskulan göra för nytta utan förladdningen, som komprimera gasen? Hvad vore väl ångan utan ångpannans tjocka väggar, som hoppressar den? Kulan skulle falla ned, då den kom ur kanonen, ångan skulle fördunsta i luften. Hvarför möter det, som är ett axiom i det praktiska lifvet, klentrogne och förnekare i et politiska lifvet? Har icke tanken er större expansiv kraft? Hvartill gagnar då lärotimmarne i vetenskapen och undervisningen i historien? Såsom författaren af Lettre äå M. Chabonacy de Marnos i går på denna plats påminde om, begrep Fredrik den store tanken: och pennans oförytterliga rättigheter. Hela pressfrihetem ja sjelfva paskillrätten hindradt honom icke att er Schlesien; att i det sjuåriga kriget göra motstånd mot hela det Koaliserade Europa; att diktera. freden på kongressen i Hubertsburg; att förvandla et: litet konungarike med 2,400,400 invånare til en stor stat med 14,000,000 själar; att redar 1785, kort före sin död, under namn af de tyska furstarnes förbund, förbereda det verk, som fullbordades 1866 af grefve Bismarck. under namn af det nordtyska förbundet! Vi ha redan sagt, och vi skola icke tröttna att upprepa, att det är just denna fördragsamhet, denna vidsträcktheti synkrets, denna högsinthet, detta sinneslugn inför motsägelserna och anfallen med pennan, det, är friheten, som Fredrik II har att till stor del tacka för sina framgångar, sin prestige och sin styrka. Under det konungen af Preussen fördrog satiren och slog alla sina fiender, tröstade sig den vid Rossbach slagne-konungen af Frankrike med att-näpsa författarne. I Paris satte man Voltaire på Bastillen, Voltaire, som man i Potsdam bemötte. som. en vän, hvars äreminne Fredrik sedermera skulle komma att skrifva. Borde icke detta så högt uppifrån utgångna exempel vara en lärdom för suveränerne och de rådplägande församlingarne? Såväl de förre som de senare borde betänka dessa Mirabeaus ord: Må den första bland edra lagar för alltid inviga pressfriheten, den mest okränkbora, den mest obegränsade frihet; må den trycka det allmänna föraktets insegel på den okunniges panna, som fruktar denna frihets missbruk; må den låta den brottslige, som ger sig sken af att frukta henne, hemfalla åt verldens förbannelse! Vi citerade för några dagar sedan en besynnerlig dom af den 16 fructidor år VIL som dömde 43 tidningars redaktörer att deporteras. Se här huru hr Thiers i sin Histoire de la revolution francaise (del. VITT, sid. 71) bedömer direktorii stränghet mot pressen: Ehuru mycket vandt vid pressens frihet, uppskrämdes direktorium af det språk, som fördes i vissa tidningar. Det förstod icke ännu tillfyllest, att man måste tillåta allt att sägas; att lögnen aldrig behöfver fruktas, huru stor offentlighet den än. må erhålla; att den sliter ut sig genom sin våldsamhet, och att en regering störtas endast genom sanningen och isynnerhet genom den förqväfda sanningen. Den utmärkte historieskrifvaren tillägger: Pressen kan vara obegränsad utan fara. Det är endast det falska man behöfver frukta. Det finns ingen regering, som störtats genom lögnen. Åtta dagars öfverdrift — och lögn nöter ut alla smädeoch skandalskrifvares pennor. Napoleons bror, konung Joset. skref den 20 Okt. 1832 till hr de Cormenin: Absolut pressfrihet är den enda vindfläkt. som kan allestädes sprida den sanna förståndsupplysningen. egeringarne börde äfven begrunda följande rader af Chateaubriand: Staten kan, om man så vill, oroas af hvad tidningarne säga, men den -kan förgås genom det, som de icke säga. Eller dessa ord af hr de Tocqueville: De demokratiska samhällen, som icke äro fria, kunna vara rika, förfinade, lysande, ja till och med storståtliga; mäktiga genom tyngden af sin homogena massa; man kan der påträffa enskilda egenskaper, goda familjfäder, hederliga köpmän och aktningsvärda jordegare.. Men hvad man aldrig får se, det vågar jag påstå, är store medborgare och framförallt ett stort folk. Låtom oss ytterligare citera detta ställe hos Augustin Thierry: Ett af Bonapartes stora fel såsom konsul och kejsare var att hårdnackadt ur planerna för sin samhällsordning utesluta den intellektuella och den politiska friheten; att i båda dessa icke se någonting annat än ideologdrömmar; att icke begripa, att denna dubbla instinkt hos oss erhållit den