falska slutsatser följäriktigt kunna härledas, sjelf är falsk, och dermed är saväl den ursprungliga som den efterbildade jesuitisme grundval inför det sunda förstandet kullstörtad, och det lönar sannerligen icke mödan att uppstylta eller söka försköna densamma. Men om hvarje ingrepp i en annan varelses lagliga eller naturliga rättigheter — der ej denna varelse sjelf gjort sig dem förlustig — är en förbrytelse, så äro dock ingalunda alla förbrytelser lika stora. Det kan, som bekant, dervid inträda mildrande omständigheter, på hvilka både det moraliska och understundom äfven det juridiska omdömet måste fästa afseende. Om t. ex. någon, för att rädda sig och de sina ur den yttersta nöd, olofligen tillgriper af en annans egendom, så är utan tvifvel en dylik mildrande omständighet för handen. En sådan kan vidare ligga i obetydligheten af det som tillgripits; och i allmänhet beror ursäktligheten i främsta rummet af proportionen mellan den smärta, man vill afhjelpa och den skada eller rättskränkning man derigenom tillfogar en annan, och ju större den förra faktorn är i jemförelse med den senare, desto skonsammare blir omdömet om handlingens moraliska beskaffenhet. Till mildrande omständigheter äknas för öfrigt och med skäl dels den omedelbara närheten af det mål man vill vinna, och vissheten att ej kunna förfela det, hvarigenom frestelsens makt i ofantlig grad förstärkes; dels ock om det ej är eget utan andras bästa man vill befrämja. Det är t. ex. bekant, att svek och våldsamheter, som begås af politiska skäl, dervid ett allmänt intresse utgör hufvudmotivet, bedömas annorlunda än de vanliga; icke sällan händer, att dylika handlingar prisas, nemligen af dem, som de skänkt nagon fördel; stundom tadlas och straffas de strängare än andra, nemligen af den lidande parten; men ingen ärer söka att försvara dem såsom rättvisa, der ej möjligen motpartens eget förfarande kan motivera en sådan benämning. Politikens samvetslöshet är till och med ett ordspråk, och man skulle med samma skäl kunna tillämpa detsamma äfven på vetenskapen, då den för befrämjande af sina ändamål använder medel, som i och för sig äro förkastliga, jag menar nu särskildt vivisektionerna jemte andra likartade experimenter. Emellertid skola äfven de, som af grundsats ogilla allt hvad vivisektioner heter, ändock spåra samvetsgrannhet hos den vivisektor, som aldrig tillgriper ett sådant experiment, förr än an förvissat sig om dess oundvikliga nödvändighet, som i allt hvad han förmått och kunnat förutse, betryggat dess framgång, som derjemte dragit försorg om att allt hvad derur kan hemtas också verkligen lir tillvarataget, på det samma sak ej onödigtvis må behöfva upprepas — och som slutligen, der kunskapsbegäret kräft en alltör stor grymhet, vägrat att efterkomma en sådan fordran. Att det funnits fysiologer, och dertill af första rangen, som varit mäktiga af en sådan sjelfförsakelse, derpå är Charles Bell ett exempel, och likväl har denne man skänkt vetenskapen en af dess största och vackraste upptäckter. Skulle det åter i allmänhet befinnas, att mängden af de försök, som blifvit gjorda och det djurplågeri, som dervid blifvit utöfvadt, icke stå i något för ande till de vunna resultaten, så skulle deri icke ligga något fördelaktigt vittnesbörd om den samvetsgrannhet, hvarmed man gått tillväga, såväl vid pröfningen af experimenternas nödvändighet, som vid deras verkställande. I en nyligen utkommen till det medicinska området hörande. broschyr af en framstående man inom facket läses följande: Fysiologerna, som, då det gäller utrönandet af vetenskapliga sanningar, låta ändamålet helga medlen, hafva offrat hekatomber af kaniner, marsvin och hundar för att pröfva sanningen af denna (Liebigs) ateorin. Försöksdjur, som uteslutande fingo föda af den ena eller andra gruppen af näringsmedeb (de plastiska och de s. k.respirationsmedlen) blefvo, oaktadt att födans qvantitet var ymnig, snart klena och dogo inom relativt kort tid,. Att för detta ändamäl det skulle erfordrats hundratals djur, och att det skulle varit nödigt att drifva kuren i alla dessa fall ända till fullständig ihjälsvältning, synes icke förråda all öns värd omtänksamhet i ändamål att af det minsta möjliga antal försök hemta det största möjliga resultat, ej heller någon synnerlig sparsamhet med andras smärtor. Och, såvidt jag känner, har ingen påstått att omtänksamheten och sparsamheten i nämnda hänseenden varit större vid de egentliga vivisektionerna. För bedömande af ursäktligheten torde häri ligga någon vägledning. Men sanningen, heter det, sanningen och icke nyttan är det, som utgör vivisektionernas ändamål, och hvad den senare icke kunde ursäkta, det skall kärleken till sanningen icke utan svårighet rättfärdiga. Jag maste häremot taga mig friheten invända, att med den sanning, om hvilken här är fråga, ingenting annat menas än en stor och omfattande nytta och särskildt för menniskoslägtet — ty att man icke mycketfrågar efter någon nytta för djuren, kan nogsamt skönjas bland annat derat, att till och med den enkla men vigtiga saken, huru slagtdiur skola på det hastigaste och säkraste sätt döslas, hyilken insigt skulle verkat och verka mildrande på millioner varelsers lidanden, ännu icke veterligen blifvit föremål för något meddelande från vetenskapen till den stora allmänheten. Alltså fördelen för menniskan maste anses såsom det egentligen motivet och syftemålet för vivisektionerna, och det är temligen säkert, att äfven bland dem, som nu tolerera dessa forskningsmedel såsom ett nödvindigt ondt, skulle mången icke ett ögon blick draga i betänkande att uttala förkastelsedomen öfver dem, om de blott kunde antagas bereda en insigt, som icke medförde det ringaste praktiska gagn. Men för deras ikning, som härvid ej vilja höra talas om gnet, utan påstå sig uteslutande söka sanningen, må erinras, att den sanning, som vingzes genom våld och orätt, derigenom ovilkorligen måsto fläckas, och att försöket att med väld bryta sig in i sanningens tempel är i sitt slag en inbrottsstöld. Det är ock troligt, att de skatter, röfvaren kan lyckas bemäktiga sig, skola, sasom fabeln säger, i hans händer förvandla sig till värdelösa kiselstenar, men I intet fall kunna betäcka det ansvar, han genom sin våldsvragd ådragit sig och måhända sitt slägte. Tiden för storn och vigtiga sanningars framträdande för menskligheten kan — såvida verldsordn