IL Om vivisektioner. (Forts. från gårdagsbl.) Jag har i det föregående granskat de två örsta punkterna i hr H:s bevisning. Den 3:dje punkten är ännu vigtigare. Den stöder sig på den bekanta satsen, att ändamålet helgar medlen. Innan jag underkastar denna srundsats en väl behöflig pröfning, måste jag indanrödja ett möjligen ofrivilligt missförstånd. Hr H. säger nemligen, att jag skulle nedgifvit, det vivisektioner för vetenskapliga indamål — han borde åtminstone hafva tillagt: under väsentliga förbehall — vore berättigade. Ett sådant medgifvande står emelertid alls icke att finna i hvad jag yttrat. Jag gissar, att det uttryck som varit anledvingen till missförståndet, är följande: Till en början och för vinnande af en utgångspunkt, som icke ger anledning till någon invändning, torde det tillåtas mig att erinra ym de åsigter hr H. i detta ämne sjelf utalat. Jag har dervid endast begagnat hr A:s förutsättningar i ändamål att vederlägga honom med hans egna ord. Min egen mening berörda fråga har jag hittills icke nttalat,. lels emedan densamma, utan att vidlyftigt motiveras, skulle med afseende på den allnänt rådande fördomen om menniskans oinskränkta rättigheter öfver djuren, framstått som en betydelselös paradox, hvilken man således utan pröfning skulle hafva förkastat. lels derför att om öfverhufvud någon framång af mitt bemödande skulle vara att för nta, jag måste inskränka mig till att p a de svåraste och för den sunda rätt änslan mest sårande arter af djurplågeri, dels ock slutligen emedan jag ansag möjlig att under vissa förhållanden och inskränkningar — dem jag fö öfrigt ej vill åtaga mig att närmare angifva -— Vv isektioner itminstone kunde befinnas ursäktliga. Detta ir ock i hvarje fall det bästa, som om dyka handlingar kan sägas, — men mera härom längre fram. flyad nu angår päståsndet att ändamålet helgar medlen, så borde let knappt behöfva anmärkas, att detta från moralisk synpunkt är helt och hållet falskt. Ändamålet är tvärtom aldrig i stånd a rättfärdiga ett medel, som i och för sig är