STOCKHOLM den 1 Febr. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent) Kristiania den 28 Jan. Jag spådde sannt, då jag i mitt näst sista ref antydde, att sannolikt en allvarsam strid kulle utspinna sig i anledning af cPer Gynt; nen det är icke endast för att konstatera lenna spådoms pålitlighet, som jag nu tillåter mig att återkomma till denna strid. ag misstager mig knappt, då jag påstår, tt den skall få en större betydelse än en anlig recensentstrid, att den skall lägga nycket i dagen, som hittills varit fördoldt, amt göra sitt till att förbereda den bryting i hela vårt själslif, som länge har stått ör dörren, Per Gynts estetiska betydelse är något, om för den stora allmänheten är och förlir en sluten bok, icke derför att detta kaldeverk, såsom vittert alster betraktadt, an sägas ligga för högt för den vanliga ippfattningen, utan derföre att man — näsoi, som till en viss grad var förklarligt — if den starkt framträdande polemiska tenlensen i dikten sjelf lät distrahera sig från let passionsfria, estetiskt-intresselösa beraktandet af skaldeverket såsom sådant. Man skyndade sig att hastigt genomögna bocen, tilldess man kom till de punkter, I hvilka atiren öfver och polemiken mot våra inremska förhållanden och omständigheter klaast trädde fram i dagen, och hakade sig då ast vid dessa antingen i beundran öfver, vura säkert skaldens finger hade pekat på len sjuka böld, som nu ändtligen tarfvade utt bli opererad om icke hela organismen skall lida — eller också i indignation öfver, huru skoningslöst han hade blottat såren och med ovarsam hand gjort dem större och farigare än de i sjelfva verket voro. Per Gynt togs till ett fältrop, som kallade alla vapenföra män under fanorna antingen till försvar eller anfall. Att detta var äfventyrligt för skalden sjelf, derom kunde det naturligtvis icke vara två meningar. Ett skaldeverk bör icke vara ett politiskt-polemiskt käromål, och bör icke heller vara så beskaffadt, att det kan missbrukas till att göra tjenst såsom sådant. Men detta kunde, då striden redan var börJat, icke afhjelpas annorlunda, än genom att emna Per Gynt sjelf utan afseende och öppna platsen för de stridande ideer, som dikten: hade kallat till vapen. Detta skedde också, och-nu stod man åter inför den gamla frågan: Ligger Norges framtida trefnad och lyckai ett strängt fasthållande vid allt egendomligt eller i en anslutning till det beslägtade — i hvad man med gamla partinamn kallar isolering. eller amalgamering, norsk-norskhet eller skandinavism? Eller kanske riktigare så: Är det folkliga sjelfmedvetandet nu utveckladt till en sådan klarhet och styrka, äro de materiella vilkoren för en sjelfständig existens till den grad betryggade, att man kan våga taga ett ordentligt steg i riktning mot ett värmande till de skandinaviska brödrafolken, eller behöfva vi, innan vi våga närma 0ss dem mera, ännu en tid fördjupa oss i vårt eget, hålla störande främmande irflytelser på afstånd och uppresa en så hög gränsmur omkring vårt land som möjligt? Inför ett sådant antingen-eller:; måste en skilsmessa inträffa, och den skall med hvarje dag bli alltmera tydlig. Här är det hvar mans pligt att taga parti för eller emot. På hvilkendera sidan Aftonbladets korrespondent är till finnandes, behöfver jag nu, efter att i flera år ha haft den äran att skrifva i detta blad, icke närmare förklara. Men om jag också afgjordt måste ställa mig i deras led, som här vilja ha framåtskridande och utveckling, hoppas jag ändock kunna hålla min framställning af motpartens tendenser och taktik lika objektivt sann. De som ha läst Per Gynt och deras antal vill jag hoppas äfven i Sverge är stort — skola förstå, att orsaken hvarföre en sådån fråga som den här ofvan formulerade kunde framställas, låg i den skildring Per Gynts skald hade gifvit af en norsk typ, som dukar under derföre att han, inom sig berusad af fantastiska drömmar om en inbillad storhet och herrlighet, så snart det gäller att ripa in i lifvet, vill vara sig sjelf nog, i eg egoism undandrager sig allt ansvar, som åtföljer anslutning till andra, och då slutligen icke duger till annat än att stöpas om stöpas in i den stora massan. År en sådan skildring berättigad? frågade man sig sjelf; finns denna utpräglade egoism verkligen såsom någonting typiskt hos den nuvarande generationen i Norge, eller är kanske det, som skalden kallar egoism, i botten ett under våra inskränkta förhållanden högst berättiadt fasthållande vid deti nationelt afseende arakteristiska, hvaraf ett litet folk sådant som vårt icke får afstå den ringaste del, om det icke skall löpa fara att mista allt? Likasom i Brand har det äfven i Per Gynt varit de sista årens händelser i det sydligaste af de skandinaviska länderna och vårt förhållande till dessa, på hvilka skalden stödt sig i sin karakteristik af den norska egoismen. Aflägsnad från hemmet, oberörd af de många, nära liggande praktiska intressen, hvilka på de senare åren ha dragit vår OPP mTSGA fö åt andra håll, måste minnet af år 1864 för honom bli alltmera pinsamt: han måste dessutom såsom skald se det hela från idealismens mest upphöjda ståndpunkt. och då låg det nära till hands att han i det hela blott såg Usseldomens hele Gru Klynk fra Kvinden, Skrig fra Manden, Öret stsengt for Bön og Buds — — — Var nu — måste man fråga sig sjelf, di beskyllningen för usel egoism sålunda slungades oss i ansigtet — var nu detta blott er