m in tt br le ad ej ta Je hr M f d 1 ner detta, så egna vi icke fall rätt att an taga det, men deraf följer också, att har med sin artikel i ?hufvudsaken? icke för br N:s sak ett tuppfjät framåt. Han ha endast gifvit en ytterligare bekräftelse å hvad man efter mia sednaste artikel redan I visste. Härvid kunde jag låta saken bero, men på det att ingen må tro, att hr O. ens i den minsta bisak haft rågon skymt af rätt och skäl till sina anmärkniogar, så vill jag ytterligare påpeka några omständigheter. Hr O. har uppställt för sig såsom en allmän uppgift att söka mildra intrycket af hr N:s mänga misstag genom att söka uppvisa sådana äfven i mina artiklar. Men dermed bar nan icke lyckats i eti enda fall. Se här några exempel! Hr O. menar det min anmärkning, att hr N. bedömer en handlings moraliska halt efter resultatet icke efter motivet? skulle bero på ett missförstånd af hr N:s yttrande. Hr O. erkänner, att detia yttrande kan? fat tas så, som jag gjort det, men påstår att det ?måste? fattas så, som det lyder, sedan hr O. genom åtskilliga tillägg korrigerat och kompletterat etsamma. Att man i ett yttrande ?måste? inlägga en annan mening äs den, som ordalydelsen och sammanhanget gifva vid handen, deruti ?måste? hr O. hafva orätt; men har han åter genom sin korrektion velat upplysa att hr O. menat något annöt än han sagt, så gläder det mig upp riktigt och bestyrker den mening jag i detta fall förut redan hyst och uttalat. H. 0. vill genom en lång och hårdragen deduktion söka bevisa, attjag måste Psåsom falsk anse? — min egen sats: vivisektioner äro ett nödvändigt ondt?. För att kunna utföra detta bevis måste hr O. göra tvenne falska förutsättningar, nemligen: 1:0 att vivisektioner i verkligheten göras, som kunna löfvertygn sig. I xoil?. Följer man hr O:s anvisniog och Iman der fö Jutsättni hänföras under någondera af hr N:s bekanta 4 kategorier .— jag förutsätter nemligen dessa såeom bekanta, sedan de tre gänger stätt att läsa i Aftonvbladet—) och 2:0 att vivisektioner i verkligheten utföras för anatomiskt änsamål. Hr O. är medve ten om att den förra af dessa förutsättningar var just hvad hr N. skulle, nen ej kunde, bevisa. Den sednare åter har ingen mig veterligen bevisat — ej heller har någon föråät behöft eller kunnat bevisa den, — Vi mäste derför fortfarande förbli fva i den tron att de äro falska. Men dermed ramlar också i grund hela hr O:s sannolikt mödosamt hopkomna bevis?, såsom man lätt kan Hr Ö. ä sin sida tillvitar mig, stt vid mitt bevis af satsen: vivisektioner äro ett nödvändigt ondtt hafva helt behändigt? Srutsatt att vid vivisektionerna — td. ä. (för att tala med hr O.) alla vivisektioner? — det är lifvets? normala yttringar, till hvilka vivisektion banar sig väg med sin genomsöker min artikel ?Om vivisektioner II (Aftonbladet för den 8 Mers), så skall fves söka efter en sådan försg. Den synes helt enkelt vara ciur hr O:s egen hjerna och vittnar enom mindre fördelaktigt om hacs sakkängedom. Dertör, osktadt hr O. hä denna uppdikiade förutsättning noder semma kategori som på heder och ära gående beskyligivgar och på grugd deraf poc karde fordrar, att jag enligt mina egna för sådana fall uttalade grundsatser skall bevisa dess piltighet, så torde allmänheten fiona ett sådant bevis från min sida öfverflödigt, efiereom jag aldrig uttalat da satsen såsom en för vivise iogenhet allmänt gällande förutsättning. Hr O. skiter icke för ro! att söka försvara hr N:s förelag att använda fotografien vid vivisektioner. Detta kan endast äcka löje. vare sig att man fäster sig vid saken sjelf eller vid orden, Det absu da i hr N:s förslag ar af mig redan visadt och är töröfrigt så påtagligt att derpå icke vidare behöfver spillas ett ord. Nu har emellertid hr O. sökt visa, ett om man fäster sig vid hr N:s ord, så blifver hans förslag om möjligt än sbsurdare. Enligt hr O:s utrednivg synes nemligen, som skulle hr N. hafva velat fotogralera resultatet at vivisektionerna, hvilket efier hr O:s egna definition blifver det samma som att han velat fotografera ett visst vetande om vissa lifskrafter och deras fenomener?. Jeg hänvisar läsaren till originalet. Hr O. påstår att jag bland exempel på föremäl, som kunna ses, men icke fotograferas, nämner — hjertljuden?. Här vill hr O. åter pådikta mig ett yttrande, som jag aldrig fällt. Jag nämner hjertljuden blana exempel på fysiologiska fenomener. Tror sig då hr O. kunna öfversätta fenomener med: ?löremål som kunna 8ses.? Huru har han då läst sin fysiologiska bibel inpantill? Om hr O. slår upp i sin Pdictionnaire de medicine de Nysten, revus et corrigge par Littre et Robin,? ordet phenomåne, så skall han finna att det betyder: tout ce qui lombe sous les sens, tout ce qui peut affecter notre sensibilitE dune munidre quelconque, soit au physique,soit au moral?. Nu miste väl hr O. ?tro7?. Detta är för resten en sådan smäåsak, att äfven om jag bade sagt hvad kr O. här pådiktat mig, så är det likväl klart att man måste hafva ondt om argumenter för att kuuna räkna sådant som Shufvudsakt, Inbillar sig hr O. vara en ?vän af eanning och rätt?, så måste ban af det f ående inse att såväl sanningen. som hr N. allt ekäl a:t om honom säga: Gud bevare oss för värn vänner?; iy detär klart, att han i det helå taget o dast gegnaat den sak, som han velat bekämpa. Det är öf vertygelsen derom, som förmått mig uti möta hr O., ehuru tröttande och obehagligt det ön är alt deliaga i en strid, sora genom hrr N. och Oi vagen till ett lumpet ordgräl. Värst af allt ör attall mänbeten, inför hvars ögon striden sker, sannolikt skall tröttoa vid vårt käbbel; ; hyser deck det hoppet alt hon innan skol hinna bilda sig en opi om saken och de Firidande. opinion kan ej gerna utiaila till fördei för den, som endast söker aut genom sxperimenier med den formella logiken slivgra sig unden epanpingen, och allmänheen skall icke undgå alt rärks dep fattig lom på argumenter, som ntmärker såväl hr N. som hr O. 1 denna strid. Ett missyckadt bevis med länta principer är redan Dentuz eller ens behöll eller inna: uttela den nämn.) ignpernas beI HIV MD OLM Ufa FA td vt FA RR kt t fattiglomsbevis, som röjer en sjuk sak. a Ne nn om Hannila Am I fasd Kevn;