velat förekomma onödiga utflykter från sal till min person?. Beskaffenheten af han opus gör eljest öfverflödig hvarje förklaring hvarför författaren icke velat derunder ut sätta sitt namn. Om han emellertid sjel sålunda satt sin person i säkerhet bakon anonymitetens täckmant:l, för att derifrår ostraffadt kupna göra personliga utfall, så är det icke lika säkert att han genom sit uppträdande vunnit sitt syfte att göra hi Nordvall en väntjenst. Hans uppträdande lemnar nemligen rum för åtssilliga reflexio ner och man gör sig helt naturligt blanc andra äfven dessa frågor: ämnar hr N, e mer återkomma till Sverge ofter sitt siste nederlag? — eller är saken af så brådskande natur, att. man icke skulle kunna afvakta hi N:s återkomst, för att få höra, hvad han sjel kan hafva att säga till sitt försvar? — elle kanhban icke sjelj försvara sig? och i sådan fall: vill han begagna till. advokat en per. son, som icke vågar stå såsom en man ba. kom sitt ord? För min del är jag icke nyfiken, och gerasa för mig må insändaren förblifva namalös. Må han dock tillåta mig, att, utan dop, hädanefter få benämna honom med någon bokstaf ur alfabetet t. ex. O. och detta hufvudsakligen för korthetens skull, men äfven derför, att den benämning, han sjelf tagit sig, Pvän af sanning och rätt, är särdeles missledande. Hvad nu hr O:s uppsats angår, så innehåller den ingenting nytt i sak. HrO. tröekar i sitt anletes svett på den gamla, redan förut uttröskade halmen, och söker genom filosofiska hocus pocus med citater så godt han kan öfverskyla hr N:s svagheter och göra svart till hvitt eller, när det gäller mina satser, — tvärtom. Få äro väl de som orkat genomläsa hr O:s artikel i dess hell et och än färre de, som låtit narra si att taga hans sofismer för sanning. Detär för dessa sistnämnda jag nu skrifver, väl vetande, att jag skulle begå ett felslut?, om jag toge hr O:s opinion för den allmänna. Då jag emellertid beslutit mig att för detta fåtals räkning besvara hr O:s artikel, så kan jag äfven yttra mig kort, endast påpekande några af hr O:s svaga punkter, öfvertygad som jag är, att den som en gång haft tålamod att följa hr O. på hans filosofiska rytterimanöver genom labyrinten af om hvarandra kostmässigt grupperade citater, utan att vid en plötslig gäspning tappa tråden, nog skall göra sig mödan att ännu en gång genomögna de påpekade ställena. Hr O. säger sig vilja ?kasta en granskande blick på det som i hufvudsak hittills blifvit i frågan ordadt?. Hvilket ar då Phufvudsak? för den, som i nuvarande ögonblick vill taga hr Nordvall i försvar i denna frå ga? En blick på sakens närvarande ställning skall upplysa oss derom. Hr N. framkastade den satsen att: ?vivisektioner i de flesta fall äro verkliga skändligheter? etc. Som detta var en på heder och ära gående beskyllning mot fysiologerna, så fick han att välja mellan tvenne alternativer antingen att återtaga eller att bevisa densamma. Han beslöt att den skulle bevisas och har resan gjort ett försök i den vägen. Hade detta försök lyckats, så vore striden emellan hr N. och mig redan slutad och jeg skulle erkänna riktigheten af hans beskyliniog. Men hr N. her i stället totalt misslyckats i sitt bevis, såsom jag redan i en föregående artikel visat. För hr Nordvell är det sålunda forifarande hufvudsak att be visa eller åertaga sin beskyllning — allt annat är bisak. Det borde sålunda tör hr N:s målsman vara hufvudsak? att anting:n visa, att hr N. verkfizen redan fullgjort ettdera af honom förelsgda alternativer — eller om detta icke låter sig göra, antingen bevisa eller ock å ht N:s vägnar återtaga den be skyllning, som ursprungligen gilvit anledning till vår strid. Haru har hr OQO. nu gjort? Jo! han erkänner, att hr N. såsom jag förut visat, misslyckats i det bevis han försökt och medoliver till och med, att lösningen af denna r N:s åtagna uppgift cmåste vara omöjlig. I denna chufvudsak har herr O. således gifvit mig rätt ia ampl:ssiwa forma. Härmed skulle hr O. hafva gjort mig en tjenst, ifall bakom hans ord stätt en man, eller åtminstone en namnlös, hvars ord i allmänbet visar sig ega något värde. Nu tackar jag icke mycket för hjelpen. Hr O. söker visserligen urskulda hr N:s misegrepp genom att låta påskina, att någon skulle hafva ålagt honom vilkor, som äro omöjliga att uppfylla. Så säger hr O.: Porimlig vore derför den begäran, att hr N. skulle, för den af honom uppställda satsen, utföra ett bindande bevis på grund af de genom följddragning från H:s åsigter vunna priuciperna?. — Delta naiva försök till ursäkt förlorar al effekt, när man besinnar att hr N. i detta afseende aldrig varit underkastad något tvång. Det stod honom fritt att ätertaga sin beskyllning, men i stället valde han sjelf att bevisa den. — Like fritt var äfven hans val af priaciper och att han följddrog? den ur mina äsigter rår ingen annan för än han sjelf. Då man icke vimhgtvis kan antaga, att hr N. af ariighet mot mig begagnade just dessa principer, så måste man väl antaga, att det skedde derför att han för tillfället icke egde några till hands. Om sålunda hr N. — en filosof, hvilken enligt hr O:s uppgift i 6:te och 7:de klasserna af sin skola uppamnmiat dissiplar, hvilka redan förscå inse skröpligheerna i den metod, med hvilken en Linne ch en Berzelius skapat hvar sin vetenskap ych hvar sitt odödliga nama — om hr N., oktadt han haft full frihet attenväsde alla ina resurser, likväl misslyckats i det berise, han sjelfmant åtagit sig, så torde det rara obilligt att skylla detta på någonting unnat än den omständigheten ait vivisekioner i sjelfva verket icke äro vägra Pskändigheter?, Hr OQO. tillägger: ?deraf att nyssförmtiia jevis sålunda är outförbart från dessa priniper, följer dock ej, ett det är i alla hänlelser omöjligt, såvida samma principer cke äro de enda, från bvilka detta bevis unde utföras?. Med dessa ord synes han jlja antyda, att ban känner andra princiI er, som kunde användas för elt sådant beia. Hvariör då ej försöka dem? Vill han nåhända spara dem för hr N:s räkning? eh vil han derföre med sitt yttrande anonsera, att vi hava att af hr N. vänta ett ytt bevis med nya principer? Dermed beeder han 035 nu ingen öfverr ng,