Posttidningen innehåller 1 går afton ett försvar för regeringens tillgöranden i gevärsanskaffningsfrågan och ett bemötande af de anmärkningar, som deremot varit framställda i tidningarne, hufvudsakligen i Aftonbladet, Den del af Posttidningens artikel, som kan anses innefatta faktiska upplysninoch förklaringar, återgifva vi här nedan, eledsagad af några erinringar från vår sida. Dessförinnan böra vi dock nämna ett par ord om den betraktelse med hvilken Posttidningsartikeln inledes, — Deri ordas bland annat derom, att mot regeringens handlingar riktade anmärkningar tilkommit af begär att cklandra för klandrets skull, samt att positionen af anfallande är så frestande för en tidning att intaga, att man icke förundrar sig com hon söker vid tillfälle genom en strategisk manöver uppnå denna förföriska ställning. Vi tillstå att vi finna det föga värdigt dem, som skola i det officiella bladet föra regeringens talan och försvara hennes åtgärder, att framkasta insinuationer, så beskaffade som de nämnda, mot dem, som tilllåta sig någon anmärkning mot en eller annan regeringsåtgärd. Man fordrar, och man har utan tvifvel all rätt dertill, att det icke skall tillvitas regeringen några biafsigter; att man skall tro att hon handlar efter bästa förstånd och öfvertygelse; men man tvekar icke att i samma andetag utkasta beskyllningar om oädla bevekelsegrunder hos dem, som vid ranskningen och bedömandet af regeringens åtgärder tro sig ha anledning framställa dessa såsom mindre kloka och ändamålsentiga än önskligt varit. Sådana anmärkningar kunna — vi bedja Posttidningen hafva godheten för framtiden ihågkomma det — vara dikterade af en lika liflig öfvertygelse om det rätta, af ett lika varmt intresse för fosterlandets intressen, som vi älska att tro regeringens tillgöranden ha varit, och det är icke tillständigt, minst för en officiel organ, att till försvagande af anmärkningarnes vVerkan, framkasta insinuationer om motsatsen, då dessa icke kunna styrkas med skäl och bevis. Vi anföra härefterjden del af Posttidningsartikeln, som innehåller upplysningar i det omhandlade ämnet. Enligt denna framställning gestaltar sig förhållandet med gevärsbeställningarne på följande sätt: I sitt utlåtande den 12 April 1867 föreslog den svensk-norska gevärskomiten, att Remingtonsystemet borde tillämpas vid anskaffandet af kammarladdningsgevär för armån. Regeringen afvaktade emellertid icke det officiella meddelandet, utan anbefallte, — då för dessa gevärs förfärdigande i behöflig mängd samt på i öfrigt lämpligaste och minst kostsamma sätt särskilda specialmaskiner voro nödvändiga, — redan genom ett k. bref af den 11 i samma månad (sålunda, som man torde se, utan tvekan eller dröjsmål) styresmannen för gevärstillverkningen vid Carl Gustafs stad, major Fries, attfafresa till Amerika, för att derstädes ej mindre inhemta kännedom om brukliga arbetsmetoder, än äfven uppköpa och hemsända för tillverkningen af Remingtonsgevär nödiga maskiner — 1 ändamål, som lätt inses, att kunna till en önskvärd höjd och fulländning wuppdrifva gevärsfabrikationen inom landet. Den på grund af nämnda nåd. bref af generalfälttygmästaren för major Fries utfärdade instruktion föreskrifver derjemte uttryckligen, att han före sin afresa skulle så ordna arbetena vid faktoriet, att tillverkningen af de nya gevären kunde under hans frånvaro utan uppehåll fortgå. Den 24 Maj 1867, kort efter det riksdagen meddelat sitt beslut om anslag till anskaffning af infanterigevär, utan att dervid erinran gjorts mot sådana gevärs uppköpande å utrikes ort, afslöts i Paris, emellan svenska kronan och Gen. Norris, kontrakt om leverans af 10,000 st. gevär och 20,000 st. låsmekanismer att levereras inom elt års slut. Styrelsen uraktlät härvid icke något, som kunde göra kontraktet bindande och påskynda fullgörandet af beställningen. Lika htet har sedermera! något försummats, för att förmå fabrikanten uppfylla sina förbindelser. Att denne senare, detta oaktadt, icke full