tiden från Westfaliska fredens aflägsna ståndpunkt, råkar han att förblanda sken och verklighet till den grad, att han ej ens märker att Sverges ställning och betydelse i Europa ej är alldeles densamma på grefve Manderströms som på Axel Oxenstiernas tid. Hela motståndet mot en allvarsam reduktion af vår diplomati kommer från denna grundförvillelse, som till och med gifver sin fär åt motiverna för de små eftergifter, hvartil hr utrikesministern beslutit sig. Vi vilja med några cxempel belysa, huru förf. af det vidlyftiga anförandet till statsrådets protokoll, ehuru oaflåtligt famvande blott molnets äckande tomhet, tror sig eröfra den ena funoniska verkligheten efter den andra. Det goda förstånd staterna emellan, som det är diplomatiens uppgift att vidmakthålla, hvilar ytterst — säger han — på den aktning för hvarandras åsigter,, som bland annat ej tillåter den ena staten att efter ena behof och tillgångar bestämma omfånget af sin diplomatiska representation, utan nödgar den att rådfråga andras tycke och smak. Det är således ej, vi vilja ej säga stora principer, utan icke ens vigtiga intressen som regera verlden, som afgöra godt förstånd eller ovänskap mellan staterna, utan hufvudknuten skulle vara denna mångfald af bagateller, som folkrätten sammanfattar under namnet comitas gentium, hvilket möjligen kunde öfversättas med internationel artighet. Om Sverge-Norge indroge ministerposten i Madrid, skulle det således vara slut med det goda förståndet mellan de förenade rikena och hennes katolska majestät, samt en spansk armada vara att motse utanför Waxholm. Det är enisanning mycket originet föreställning, men det gifves, som bekant, originalitet af mer än ett slag. Hr utrikesministern kan för ingen del gå in på, att de förenade rikena låta sig i Wien representeras af ett sändebud af lägre rang (och aflöning), än envoyb. Att viförst bland alla toge ett sådant steg, skulle nemligen dels förorsaka ett mindre angenämt intryck, dels medföra verkliga olägenheter. Hvad de senare angår, lemnas om deras natur ingen närmare upplysning, lika litet som något bevis anföres för svenska folkets pligt att skatta till det österrikiska hofvets angenäma sensationer. På grund lika mycket af bruket som af skyldig aktning för vederbörande monarker och stater förfäktar hr utrikesministern de dyrbara lyckönskningsoch condoleance-ambassaderna. Vi måste på det bestämdaste protestera mot denna förblandning af hofangelägenheter och statsintressen. Att föröfrigt ett af comilas gentium föreskrifvet bruk kan förändras, utan att derför hämndens åskor slå ned den som förgripit sig å en oförnuftig vana, vet naturligtvis hans excellens bättre än vi. Bland flere exempel kan erinras om följande: I en reservation mot ett statsutskottets betänkande vid 1840 års riksdag rörande kabinettskassan läses: Efter ett från äldsta tider vedertaget bruk hafva presenter egt rum och ega ännu rum vid afslutande af traktater, ministerombyten och andra tillfällen; Svenska regeringen har likväl från och med 1835 undandragit sig fortsättning af detta bruk genom förbud för sina agenter att emottaga dylika presenter,. Att döma af ordalagen, synes man i detta fall ej ha fäst stor vigt vid den af grefve Manderström starkt betonade reciprociteten. Skulle man emellertid finna nödigt att ej utan varsel vundandraga sig ett eller annat diplomatiskt bruk, så kan ju saken ordnas genom en öfverenskommelse, till hvilken det är helt naturligt och alls icke mot värdigheten stridande att första steget tages af den, som finner sig behöfva spara sina tillångar för nyttiga ändamål. År 1866 be ostado utrikesbudgeten en extra beskickning till Bruxelles, i anledning af en regents död och efterträdarens tronbestigning. Derför utgåfvos inemot 2500 rdr, hvarjemte vår minister på platsen i sorgpengar uppbar öfver 400 rdr. Sådana utgifter lära, utan men för statens intressen, kunna undvaras. Lända de till någon trefnad för hofvet och af detta skäl anses böra fortfara, så bli de jurättast eivillistans affär. Hvilket förtroende hr utrikesministern hyser till den diplomatiska courtoisiens och pennfäktningens förenade resurser, röjer sig på ett särdeles talande sätt i hans antydan af ett kardinalskäl, hvarför Schweiz obetydliga diplomatiska representation ej kan åberopas såsom efterdöme för Sverge-Norge. Republikens neutralitet är nemligen — af hela Europa erkänd och garanterad. De rikliga erfarenheterna om arten af traktatsonliga förpligtelsers kraft nu för tiden och sm diplomatiens oförmåga att förskaffa nävot lif åt sina pappersfoster ha således ohörda passerat hr grefvens öron förbi. Hvad just Schweiz vidkommer, borde det ej vara glömdt, rutt detta land för tio år sedan hotades med krig af en bland Europas största militärnakter. Faran afvändes, men huru? Vi rukta ingen gensägelse mot det antagandet, tt — hade ej schweizarne visat sig beslutna tt med vapen i hand värna sitt oberoende — den af hela Europa erkända och garan:erade neutralitetem skulle befunnits vara af ntet värde, äfven om, till ådagaläggande af less helgd, grefve Manderström med hela sin iiplomatiska stab ställt sig till Edsförbunlets disposition. Ytterligare bevis att det är diplematiens ormalistiska petitesser som i hr utrikesmj visterns ögon utgöra hufvudsak och hufvudkäl mot hvarje nämnvärd inskränkning af rår diplomatiska representation, erbjuder den rtterst karakteristiska motiveringen af förlanat att indrava charo6 daffairesbefattnin