Statsregleringspropositionen. L Samma dag då riksdagen samlades, höjde sig en officiös röst, för att beklagande anmärka, att man ej för närvarande vore böjd att erlägga en tillräckligt hög skatt af erkänsla för regeringens bemödanden att hushållap. Vi skyndade att nästföljande dag, utan genmäle, återgifva detta uttalande. Den ifrågavarande artikelns mer eller mindre lyckade försök att låta det seriösa sparsamhetstemat upplösa sig i ett gäckande scherzo kunde visserligen med fog redan då ha framkallat några kritiska påminnelser, men oss syntes lämpligare att afvakta K. M:ts proosition om statsverkets tillstånd och behof. etta dokument är nu tillgängligt; vi behöfva ej inlåta oss på undersökning om officiösa försäkringars större eller mindre värde, sedan vi ha en regeringshandlings officiella verklighet att hålla oss till. Den budget, som K. M:t af sistlidne riksdag äskade, nedsattes med ett ej obetydligt belopp. Representationen tog dermed ett ingalunda öfveriladt steg till förverkligande af den redan. i trontalet eftertryckligt proklamerade odh sedermera i budgetförslaget ytterligare betonade sparsamhetsgrundsatsen. Med hvilken varsamhet hon företog återgången till en sparsammare statshushållning, visade sig bland, annat deraf att hon, ehuru helt visst öfvertygad att tredje hufvudtiteln tålde vid en Fedaktion, dock åt regeringen öfverlät initiativet häruti, framställande sin önskan i den lena formen af hemställan om en utredning af något, som i sanning ej var outredt eller svårfattligt. Sedan denna tid har den allmänna finansiella ställningen i landet fortfarande förblifvit nedtryckt. Skörden har utfallit ogynnsamt i hela riket; påräknade statsinkomster ha ej obetydligt understigit det väntade beloppet; nöden 1 flere provinser har tagit allmänna och enskilda tillgångar i anspråk. I starkt ökad grad påkalla sålunda tidsomständigheterna en sträng hushållning med statens medel. Om de bemödanden i denna riktning, hvarför man velat åt regeringen vindicera erkänsla, torde det derföre, med blicken fästad å den närvarande ställningen, vara tillåtet att tänka, att de verkligen kunnat och bort utsträckas något längre, än genom budgetpropositionen visar sig hafva skett. Vi äro öfvertygade om att representationen skall tänka detsamma, liksom vi hoppas att regeringen skall acceptera riksdagens bemddanden såsom ett stöd för siua egna och ej i de förra på förhand se fiendtliga anspråk, som böra bekämpas. Vi ha för några dagar sedan i förbigå ende anmärkt, att det hade varit önskvärdt att i sjelfva statsregleringspropositionen initiativet tagits till den inskränkning af den första bland hufvudtitlarne, som, enligt vår mening, svårligen kan undgå att komma under allvarligt öfvervägande. . De grannlagenhets-hänsyn, som vi gerna respektera, men som ej böra tillmätas en öfverdrifven betydelse framför andra ännu vigtigare, hade då i hela sin vidd kunnat iakttagas på samma fång som en af behofvet påkallad förändring lifvit genomförd. Detta har nu icke skett; men då det önskvärda initiativets uteblifvande hvarken ådagalägger att ej en förän— dring är behöflig, eller lärer förekomma, att ju yrkanden derom framställas, finna vi oss ej ega skäl att skjuta denna fråga å sido. Lyckligtvis existerar i vårt land mellan folket och konungahuset ett sådant förhållande, att det skulle sakna hvarje skymt af skäl, om någon ville underlägga ett förslag om civillistans minskande andra motiver, än rent finansiella. Penningfrågor äro väl alltid ömtåliga frågor, och det må vara helt naturligt, att den om reduktion af första hufvudtiteln kännes ovälkommenför dem, som deraf skulle drabbas. Men vi föreställa oss att detta obehag lätt uppväges af den förtroendefulla sinnesstämningen hos ett folk, som finner det vara i sin ordning att dess regenthus, åtminstone indirekt, bidrager att bära dess, i följd af svåra tidsförhållanden, mer än vanligt tryckande bördor. Naturligtvis skall man ej ha svårt attanföra exempel af rikligare civillistor än den svenska, helst från. länder, der tronerna ej stå på den fastaste grund. Men vi äro dock väl ej skyldiga, i detta mer än i andra fall, att låta oss främmande förhållanden påtvingas till efterföljd. Lika litet betyderi sjelfva verket. den mera välmenta. än förståndiga anmärkningen, att ett med rikliga tillgångar utrustadt Hof uppmuntrar industrien m. m. och utöfvar en välgörenhet, som låter en del af skattebidragen återvända till de betalande. Ty, ej att tala om hur litet det anstår folket att beräkna och göra anspråk på ersätt-ning genom allmoseutdelning, är detta blott en konstlad omväg, hvilken Vida sämre leder till målet, än de af sakernas egen natur föreskrifna vägarne för såväl näringar som fattigvård. Om, såsom många tecken synas förebåda, en stor nationel reform nu håller r att göra sitt inträde i vårt land i och med en återgång till ett sparsammare och äfven annorledes mera ekonomiskt sundt — det är mera beräknande, mera på egna tillgångar, på sjelfhjelp fotadt — enskildt och allmänt lefnadssätt, så är det för denna betydelsefulla förändrings framgång af stor vigt, att ej åtskilliga områden, der förändringen företrädesvis synes behöflig, förblifva fridlysta.