Thamerou). Berättelse från Nordamerika. Af författarinnan till Falatser och Fängelser, Zigenareus testamente m. fl. (Öfversättning från engelskan.) Då säsongen började, föreslog jag att vi skulle resa tull London. Varnham gaf, ehuru motvilligt, dock sitt samtycke dertill; jag såg att han gjorde det ogerna, men frågade ej derefter. Den tid var förbi, då hans önskningar gingo framför mina. Rikedomen hade gjort mig sjelfvisk och egenvillig. Jag ville att han skulle bortkasta den anspråkslöshet, som fann lyckan i att ega ett rent hjerta och ett upplyst förstånd, och att han, hand i hand med mig, skulle beträda den lysande bana som jag börjat. Men det låg ej ihans natur; han var för lugn, han hade ingen åtrå efter det lif jag efterfikade. Med ett ord, han var för god, hade alltför mycken själshöghet för att vilja böja sig för mina afgudar. Han var icke äregirig; han var stolt, men det var en ädel stolthet. Han sökte icke rang och rykte, men bevarade väl sitt eget hjertas värde, aktningen för sig sjelf. På den tiden förstod jag ej att värdera en så sällsynt ädel karakter, som hans, och ansåg såsom svaghet, hvad som i sjelfva verket var den högsta grad af själsstyrka och moralisk kraft. Olikheten i vår ställning måste utan tvifvel hafva plågat honom, ehuru han aldrig AA CA AA D anurmn 2 10