gynnerligen behöflig arbetsförtjenst, vill Jag af Eder äska anslag till ett kraftigt fortsättande af arbetet å den nordvestra stambanan. Vid den verldstäfian, som under senast förflutna året egde rum i Paris, häfdade Sverige med ära sin plats bredvid de. länders, som gått i spetsen för de fredliga yrkenas odling: Så vidt som statistiken kunnat följa vår industriella utveckling på spåren, har densamma också oafbrutet fortgått, oaktadt de svårigheter som de flesta yrkesidkare under senare år haft att bekämpa. Med aktgifvande härpå och på de många tecken, som antyda, att Svenska folket alltmera ställer sig på den säkraste grunden för ekonomiskt oberoende, -— den att efter tillgångarne inskränka de behof, som icke äro oundgängliga, — kunna vi skåda mot framtiden med fast tillförsigt, att de vidriga förhållanden vi måst genomgå skola, genom de lärdomar vi af dem hemtat, blifva frön, icke till modlöshet och tillbakagående, utan till förökad kraft och ett säkrare välstånd. Förvissad Om Edert upplysta nit för allt som länder till allmänt väl, nedkallar Jag öfver Edra arbeten den Allsmäktiges välsignelser, då Jag nu, i kraft af Grundlagens bud förklarar detta Riksmöte öppnadt; förblifvande Eder, Gode Herrar och Svenske Män, alle samtligen, samt hvar och en i synnerhet med all Kunglig Nåd och ynnest städse välhbevågen. Justitiestatsministern exo. frih. de Geer uppläste derefter en del af berättelsen om hvad som sedan senaste riksdag i rikets styrelse tilldragit sig. Sedan detta skett framträdde talmannen grefve Lagerbjelke och höll å första kammarens vägnar följande tal: 0 a . Då riksdagen nu åter står församlad omkring konungens tron, efter en tidrymd, visserligen af kort utsträckning, men icke derföre för vårt land fri från bekymmer; är det med den. undersåtliga tillgifvenhetens och den djupa vördnadens oskrymtade känslor, som första kammaren anhåller att få frambära uttrycken af sin, utaf hvarje svenskt hjerta delade, glädje, att se Eders M:ts för tvenne folk dyrbara helsa återställd. Måtte Försynens skyddande hand bevara Eders M:t och vader en lång framtid förläna Svea folk lyckan af Eders M:ts oförtröttade omsorger och landsfaderliga styrelse. Det sista årets skörd hari många och vidsträckta delar af riket utfallit betydligt under medelmåttan; och så väl statens inkomster som den enskilda verksamheten hafva deraf erfarit en tryckande känning. INorrland framkallade fullständig missväxt en fara för hungersnöd, destomera hotande, som endast en kort tid återstod tilldess sjöfarten kunde stängas af den annalkande vintern. Eders K. M:ts visa och kraftiga åtgärder i förening med den enskilda välgörenhetens ansträngningar, hafva verksamt lindrat denna nöd; och till de dystra hågkomsterna af densamma sluter sig månget tacksamt minne af den högsinta vänskap, hvarmed brödrafolket och äfven utlandet samlade understöd åt de hungrande. Uti vårt land, liksom uti hvarje annat samhälle finnes mycket att önska, mycket att förbättra; och det blir alltid statsmakternas pligt, att, med öppet öga för en stigande civilisations fordringar, redligt arbeta på förverkligandet af det berättigade i önskningarne, det sanna i förbättringarna. Detta arbete utgår i Svea land från den fasta grundvalen af lagbunden frihet, och fortgår under det betryggande hägnet af enigt förbund emellan konungamakt och folkfrihet. På denna grund och under detta hägn kan samhällets utveckling hvarken afstanna eller brädstörtas, men folkets lycka och fäderneslandets ära blifva det eftersträfvade, det mer och mer uppnådda målet. FA Med sann och liflig öfvertygelse härom, och under en från hjertat gående önskan om lycka och välsignelse för konung och konungahus, anhåller Första kammaren att i E. K. M:ts nåd och ynnest städse få vara innesluten.s Andra kammarens talman, biskop Sundberg, framträdde derpå och yttrade: S. AK, Det är under bekymmersamma förhållanden riksdagen nu sammanträder. Nöd herrskar i landets nordligaste delar, dyr tid ide öfriga, näringarne befinna sig i en ofördelaktig ställning och statens inkomster hafva ej ingått till påräknadt belopp. Allt manar således folkets ombud till kraftiga ansträngningar för att underlätta regeringens omsorger samt afhjelpa eller mildra inträffade olägenheter. Hvad Eders K. M:t och den allmiänna välgörenheten redan bidragit till den bittraste nödens lindrande, erkännes med djuaste tacksamhet. Många andra åtgärder, icke minst inom den enskilda hushållningens område, torde dock blifva nödvändiga för att betrygga framtiden, och säkert skola i afseende på deras beskaffenhet pröfningens dagar komma att lemna mer än en nyttig lärdom. Vare det långt ifrån oss att misströsta! Sverge har under sistförflutna årtionden gjort så stora framsteg i alla riktningar, att hvarje medborgare, som ej öfvergifvit tron på Gud och