allra största delen af bruksarbetare, som hs vissa förmåner och vissa eftermiddagar hvarje vecka lediga, under hvilka de på sins träoch messingsinstrumenter förvärfva er ganska aktningsvärd skicklighet, som sätte dem i stånd att på ett utmärkt sätt utföra stora orkestersaker. Enligt en uppgiftiprof Mankells arbete Musikens historia,, är detta det enda af enskild person i Sverge underhållna kapell. Bland öfriga mera allmänna inrättningar må nämnas apotek, postkontor, telegrafstation, handelsoch handtverkarebodar, hvilket allt, ilförening med den till omkring 2000 personer stigande folkmängden och den lifliga rörelsen, ger bruket karakteren af en stad. Hvarje lördag hålles här torgdag, som lifligt besökes af grufvornas och ortens öfriga befolkning, och rörelsen vid dessa tillfällen företer en liflighet och tillförseln af allehanda förnödenheter är så riklig, att det väl kunde uppväcka afundsjuka hos de flesta af våra mindre städer. Brukets medelpunkt utgöres af torget, bredvid hvilket de äldsta byggnaderna finnas, sannolikt uppförda för hundrade år sedan, då koppartillverkningen på nytt, enligt hvad ofvan är nämndt, började drifvas. Dessa gamla byggnader äro allesammans af trä och ligga stadslikt på ömse sidor om gatan eller vägen, likväl med ett stycke mellanrum mellan hvarje hus. Utom detta det gamla bruket hafva i senare tider på något afstånd blifvit uppbyggda en mängd hus både af sten och trä, de senare, dock för prydlighetens skull, enligt ett i Östergötland allmänt gängse bruk, reveterade. Inom dessa ståtliga arbetarebostäder råder i allmänhet renlighet, ja mångenstädes prydlighet; välmåga och förnöjda sinnen herrska derinne. Det torde väl löna mödan att se huru den nuvarande egaren till denna troligen den största egendom i Sverge bor. Vägen till detta herresäte leder straxt förbi Åtvids gamla kyrka, bredvid hvilken den Adelsvärdska familjegrafven är uppförd, och i motsatt riktning mot den vi gingo, då vi besökte hyttorna och jernvägsstationen. Lika ödslig som naturen var på den sidan, lika leende är hon på denna den vestra. Förmodligen har denna omständighet sin grund deruti, att de vestra vindarne här äro för-: herrskande. Vägen omgifves af böljande sädesgärden och prunkande ängar. Efter en fjerdedels mils vandring komma vi fram till herrgården, Adelsnäs. Hade vi väntat att få se ett slott, hvars tinnar stolt lyfte sig mot skyn, så blefvo vi högligen bedragna; sätesbyggnaden utgöres endast af ett envånings hvitrappadt trähus med flyglar. Vi böra dock skynda att tillägga, att det icke väckte oangenäma känslor, då vi funno verkligheten icke motsvara våra föreställningar. Konsten må hafva sina berättigade fordringar; men det uppenbarar mycket mera ädel stolthet och framförallt mycket större menniskokärlek, då en egendomsegare använder sina stora inkomster på att förbättra sina arbetares bostäder och sjelf nöjer sig med en ganska vanlig, ehuru derföre hvarken liten eller simpel, bostad, än då egendomsegaren bygger sig sjelf ett skimrande slott, under det hans nderhafvande nödgas måhända bo i usla kyfen. Belägenheten utmed en liten insjö är i alla vändelser särdeles behaglig och vacker; och len storartade, med dyrbara växthus, springorunnar, tempel o. s. v. försedda, utomordentigt vackra parken förråder visst icke brist vå smak och skönhetssinne. Ett af templen ir prydt med målningar af vår store Törberg.