jdll ICKE rodltargas nNvarje gang som Bardens: yggnader, få hvarken folk eller kreatur dertädes någon ro — Så lydde berättelsen. Emellertid hade vi allt mer och mer närnat oss resans mål, och ju längre ned emot : måländska gränsen man kommer, desto mera . ittoreskt och vackert blir landskapet. Efer en färd af ungefär 3!a mil från Linköing i sydostlig riktning, och då man hunnit ill 1e mil från smålandsgränsen, börjar först n hvitaktig rök, såsom det första tecknet af Utvidaberg, skymta fram mellan björkskoens hvita stammar. Man skulle vara färig tro, att den härrörde från en eldsvåda, nen förstår snart, att den kommer från den Id, som smälter kopparn vid Sverges förämsta kopparverk, der offerröken till den svarte Vulcani ära naturligtvis måtte hvirfla ram i väldiga moln. Efter en rg af. rägen befinner man sig vid början af en lå le, på hvars högra sida ligga en lång ra ärdeles prydliga stenhus, hvilka utgöra botäder för arbetarne vid bruket och genom vilkas fönster bländande hvita gardiner och ,lommande krukväxter synas och bibringa stt särdeles fördelaktigt intryck. Sedan man emnat den skuggrika alln bakom sig och commit ned till brukets medelpunkt, är det ;ckså slut med naturskönheterna: här är rått och dystert, men här herrskar också astlös verksamhet. Det är obekant, när Åtvidaberg först börade; bebyggas; men sannolikt är, att kopparn vär, liksom jernet i andra bergslager, enligt xeijers uttryck, först brutit bygd. Om man är sätta tro till sägen, skulle kopparverket st börjat bearbetas på 1200-talet, men ned historisk visshet vet man, att det varit gång i medlet af 1300-talet. Sedan emelertid digerdöden här, liksom på andra orter vårt fädernesland, vid samma tid bortryckt största delen af befolkningen, sökte konung Erik af Pommern att upplifva bruksrörelsen senom att år 1413 gifva dem, som der ville bygga och bo samt bergverk öfva, samma riheter som bergsmännen på kopparberget i Dalarne. Grufdriften synes emellertid icke ha tagit någon fart förrän i medlet af 1700talet, då den helt och hället låg nere. En fänrik vid namn Hallonqvist, som vid denna tid vistades i orten, återupptäckte nemligen orufvorna på ett af sina ströftåg efter skosens vilda djur och gaf sig ingen ro, förr än han lyckats bilda ett bolag för bergverkets förnyade bedrifvande. Den förnämste bolagsmannen var dåvarande krigsrådet Adelsvärd, som sedermera blef baron och landshöfding. I början såg det illa ut för bolaget, hvadan det blef lätt för denne kraftfulle man att snart bli ensam egare till det då för tiden föga värdefulla kopparverket. Efter stora ansträngningar lyckades det honom slutligen att uppdrifva tillverkningen, hvarefter han ifven erhöll fideikommissbref på den numera högst värdefulla egendomen, som äfven förklarades för baroni, det enda i Sverge. Åtvidabergs bergslag omfattar 9 socknar och hela fideikommisset lärer, utom sjelfva kopparverket och ett jernbruk en half mil härifrån i Småland, bestå af 74 hemman, hvarförutom ungefär 60 hemman för närvarande lära lyda derunder. Sedan kopparverket, på sätt ofvan är nämdt, blifvit ärftligt inom Adelsvärdska slägten, har det så småningom, oaktadt flere motgångar, betydligt utvecklats och isynnerhet i den nuvarande egarens tid tagit jättesteg framåt i många riktningar. Koppartillverkningen, som förr var underlägsen Falung till mängd, har nu i många år varit högst betydligt större och utgjorde, enligt kommerskollegii berättelse om bergshandteringen i riket för år 1866, 24,632 centner, under det den i Falun blott utgjorde 14,729 centner råkoppar. Efter denna återblick torde det vara skäl att se sig omkring något litet. Låtom oss då först göra ett besök vid en af grufvorna. Vägen går först emellan en mängd stora byggnader, genom hvilkas öppna dörrar mörka cyklopiska figurer och flämtande eldar skymta fram. Om vi stå emot frestelsen att genast taga allt detta i betraktande, komma vi vidare upp på en af slagg bildad platå, som säkerligen skulle hedras med benämningen berg, om den befunne sig på den skånska slätten. Man kan knappt tänka sig en dystrare och hopplösare syn än den som här visar sig: intet enda träd, intet enda tecken till vegetation; allt förhärjadt af den så kallade kopparröken, hvars verkningar på andedrägtsorganerna, åtminstone för den ovane, också är allt annat än behaglig, Vi äro nu vid Atvidabergs jernvägsstation.. Denna station ligger icke på östra stambanan, som blott sträcker sig till Norrköping, och dit är icke mindre än sina dryga 6 mil; nej den utgör ändpunkten af Åtvidabergs milslånga jernyäg — ingen simpel hästbana, utan en riktig janvig med lokomotiv och hvisselpipa. Ni kan icke erinra er, vid hvilken riksdag anslag beviljades till den jernvägen, och detär förlåtligt, ty den är byggd af egaren till Atvidaberg på egen bekostnad, för att slippa att med dragare forsla de ofantliga malmqvantiteterna från den förpämsta grufvan, Bersbo. Låtom oss följa med tåget till denna grufva; det kostar ingenting, hvilket är en stor fördel i dessa tider. Jernvägen är med stor kostnad anlagd i en högst pittoresk nejd mellan vilda bergsbackar samt öfver leende ängar och sjöar. Vid Edshyttan är, såsom namnet angifver, en hytta och jernvägsstation; men som derstädes ingenting anmärkningsvärdt är att skåda, fortsätta vi till Bersbe. Stora malmhögar, hvitrappade arbetarebostäder, maskinhus och byggnader öfver gruföppningarne — allt detta beherrskadt af en gråaktig färgton — se der hyad som möter ögat vid ankomsten till denna Åtvidabergs förnämsta grufva. Detta är ingenting ovanligt, det medgifves gerna, men vi ha nu kommit till ett ställe, der märkvärdigheterna dölja sig djupt under jordens yta, Folkmängden lärer bestiga sig till 7 å RR pch ändå utvecklar sig ingen liflighet för våra ögon: allt är ganska tyst och stilla, Afven detta har nyss anförda orsak till grund, i Om vi först taga det stora maskinhuset i närmare skärskådande, så se Vi deruti en kolossal ångmaskin, som sätter ett ofantligt hjul i rörelse. På detta bjul uppoch afvindag två metall-linor, hvilka sänka sig ned i ett svart, djupt hål. En barrier är