med läroboken i hand studerat på kartan; hvar före insändaren får hänvisa till nämnde författares arbete Geografiska Bilder från jordens skilda länder och folkslag, såsom ett vid undervisningen nödvändigt hjelpmedel. Ingen kan väl förneka, att det ju icke för landtmannen är nyttigt att sjelf kunna uppmäta, afrita och uträkna sin åker och äng, eller fört. ex. snickaren, att på fri hand säkert och med färdighet ur minnet afteckna en modell, uppdraga en bild af ett föremål, eller framställa sin uppfattning af det eller det föremålets form och mått; och detta allt vinnes genom undervisning i geometri och teckning. Insändaren beklagar att han, för det stora barnantalets och de olika kunskapernas skull icke kunnat i sin skola införa geometrisk undervisning; kartritning och frihandsteckning är likväl införd och utgör en af barnens käraste sysselsättningar. hvaraf de i skolan hafva icke allenast nöje utan äfven ganska stor nytta, ithy att handeller såkallade småstilen genom öfningen i teckning blir allt bättre och bättre. Insändaren har på något ställe läst, att det första som fäster främlingens uppmärksamhet då han inträder i den norska bondens hus är en större tafia; han går derföre fram och läser öfverst på taflan Norges Grundlov d. v. s. Norges grundlag. Huru många näringsidkare och af allmogen i vårt land känna väl till våra grundlagar? Ja, huru mången ens af folkets lärare? Och hvad bevisar det att hvarje norrman både. eger och känner väl till sin grundlag? jo det, att han högst på jorden värderar och vill bevara den frihet, sjelfständighet och jemlikhet, som nämnde grundlag tillerkänner honom. Historien lärer oss, att våra förfäder på Allshärjartinget mangrannt deltogo i öfverläggningarne om landets väl och ve, hvarvid de med höga ja och nej och under skallande vapenbrak gåfvo sitt bifall eller missnöje tillkänna. Denna lifaktighet för såväl statens som kommunernas bästa skulle, derom är insändaren öfvertygad, mycket befordras om de äldre barnen i folkskolan, enkannerligen gossarne, erhölle kännedom om våra grundlagar. Denna kännedom skulle hos dem otvifvelaktigt väcka håg och lust till att blifva förstånbese redbara och arbetsamma medborgare i samället. Att gymnastiken — här menas den fristående eller enkla gymnastiken, ty den högre med särskild gymnastiksal och attiralj torde folkskolan få vänta på — muntrar och lifvar både till själ deh Kropp, stärker kroppskrafterna och befordrar god ordning inom skolan, det torde inga lärare, som infört den i sina resp. skolor, bestrida. Måtte vi skollärare derföre med all id och flit öfva barnen, dock mest gossarne, i detta vigtiga ämne, på det att de svenska skolgossarne i en framtid må likna de schweiziska, hvarom Lindblad i sin rssebeskrifning talar, sig sjelfva och fosterlandet till nytta och heder! Bland de bildningsmedel som stå skolan till buds intar sången ett utmärkt rum, hvarföre detta ämne på det kraftigaste borde bedrifvas, och den lärare, som uraktlåter detta, beröfvar icke allenast sij sjelf utan äfven barnen mången ren och oblanda glädjestund. Man behöfver blott se med hvilken fjäderlik lätthet barnen uppstiga, huru deras ögon stråla af fröjd, då det är fråga om sång; och förvisso voro aldrig en David, en Luther mera insp rerade än då de sjöngo Herranom sitt lof! Här är icke fråga om inlärande efter siffror eller noter, måhända kan båda sätten användas, siffror i småskolan och noter i folkskolan, utan om tonträffningen såsom det säkra medlet att ernå både ett odt öra, snabb uppfattning och säkerhet vid utförandet af såväl koraler som andra sånger. Insändaren vågar hoppas att de tankar han hö nedskrifvit icke af någon, derföre att han blott folkskollärare, måtte föraktas eller med likgiltighet öfverses, utan tvärtom, såvidt de det förtjena, beaktas; ty han har icke skrifvit för något annat än för att i någon mån söka befrämja det höga målet: en god och ändamålsenlig folkskoleundervisning med deraf härflytande verklig folkbildning! —N.—