menigheten, kall som 18... tror läsaren, Och så skulle det äfven ha tillgått, om häradsrättens förbud blifvit rätt uppfattadt af domaren, och, framför allt, om den ädle, för socknemusiken svärmande Christierson sjelf sutit på sitt domaresäte. Men der satt i stället vice häradshöfdingen IE. Braunerskiöld, en man, hvilkens vidare öden vi lätt kunde taga reda på, men icke vilja, -— låtom oss hoppas att det gått honom illa. Denne, troligen en inbilsk, ung spole, som hofrätten ditskickat af sitt medel, såsom det den tiden hette, utan kännedom af ortens behof, hyste ej mera aktning för den hägnad, hvarmed Christierson omgärdat den officiella musiken, än för en vanlig gärdesgård. Han behandlade saken, icke såsom gälde det att pröfva, hvem som stigit högst på konstens himmel, utan hvem som bjudit lägst på en bondauktion; icke såsom frågan vore om fiolers klang, utan klangen af daler kopparmynt. Sålunda kunde det ske, att vännerna af förstucket spel äfven vid tinget fingo bedrifva sådant. ufvudsaken, konstfrågan fäste de sig icke alls vid, och domaren lika litet. Alldeles förbiseende Chr. Winters ädla motiv — att hindra det en del bonddrängar och gamla soldater, som i musiken litet eller intet lärt, påtaga sig att spela (och dymedelst naturligtvis förderfva musiken), tycktes. de vilja göra troligt att Chr. Winter ville åt deras penningar, ja understundom plägade hugga för sig oförsvarligt mycket. Deras i konstfrågan intet bevisande, företedda bevishandlingar, en mängd intyg, utvisade dels att deras bröllopsmusik hafts för intet, dels att Chr. Winter var för dyrlegd. Olof Jonson måste gifva honom 13 daler kopparmynt. Erik Olofsson intygar, att på Lars Johanssons i Tjälsta bröllop spelade, efter löfte, organisten i Odensved (han uppger ej namnet, men vi veta för visso att det var Abraham Trana) gratis, ty Lars var ock från Odensved. Men, tillägger han, om han skulle tagit mons. Winter, så hafwer dhet fallit honom allt för dyrt, iag måste med stort prut gifwa honom 17 daler, när iag var brudgumme. Häradsrätten resolverade — O, prosa, statt oss bi vid afskrifvandet! — som käranden icke kunde bevisa att svaranderne gifvit någon betalning åt den som med spelande dem betjent, eller Blomme kunnat öfvertygas att hafva någon vedergällning åtnjutit för det han spelt på berörde bröllop; alltså blefvo de instämde ifrån tilltal i detta mål befriade. Blomme slapp således undan den gången. Förbudet stod dock qvar och — — — Men här sluta handlingarna — den bleka dager, som ett ögonblick skimrade i fjerran öfver en liten vrå i vårt gamla land med dess sysslande, små gestalter, slocknar. Petter Blomme, Christian Winter. och hans duglige betjenter med sina stränglösa fioler försvinna i sina dunkla boningar — och forntiden sveper åter sitt svarta hölje om de sina.