Sverges Geologiska Undersökning. Åttonde häftet, bladen Eriksberg,, Nyköping,, Tärnav och Sämsholm,. (N:ris 22, 23, 24 och 25.) Med detta häfte är ånyo ett rikt material lagdt till kännedomen om vårt fosterlands jord. Det sistnämnda af dessa kartblad omfattar en af de högst belägna delar af det vestgötska låglandet, med Falköping i norr, Ulricehamn i söder, Wärgarda i vester, dessa platser dock belägna utom sjelfva kartbladets område. Den allmänna höjden af denna terräng är 600 till 800 fot öfver hafvet; enstaka punkter uppnå till: och med 900 fot; höglandskarakteren framträder likväl ald dock förekommer den krypande fjellbjör undantagsvis i en mosse, kallad Svartsjömossen, inom Källunga socken. Ett par af lappugglan skall derstädes äfven i många år hafva förekommit och häckat. Denna mosses höjd är dock endast vid pass 550 fot öfver hafvet. Till våra stora, bördiga slätter, med sin djupa, leriga jordmån bildar denna trakt en skärande motsats. Genom sitt höga läge har den undgått den sista stora nedsänkningen under hafsytan, hvilken, som bekant, utgjort vid pass 500 fot i denna del af landet. Jordmånen utgöres derföre här af det ännu till stor del obetäckta jökelgruset, som bildats af skridisen i fordna dagar. Detta är dock på många ställen mycket kalkrikt, det håller ända till 17 proc. kalk och är i så fall särdeles bördigt. Sin kalkhalt har det erhållit från de af isen förstörda, siluriska bergarter, som fordom betäckt denna del af landet; men der en dylik kalkhalt saknas, är grushalten mager och sviksam. Detta grus bildar saledes traktens geologisk: hufvudkarakter; det fasta berget sticker lan i dagen; men i de talrika msänkningarne är grusmarken äfven ofta betäckt af vidsträckta massor af tor dy och mosstorf. Torfmossarne täfla derföre 1 storlek med grusmarkerna. Af dessa mossar äro visserligen några tusen tunnland odlade, en del med bidrag af staten; men de flesta bära ännu endast ett magert starrgräs, der de icke ligga alldeles nakna; de äro hem för frost och dimmor, som derföre ofta härja nejden. En del lemnar dock en god bränntorf, hvilket för den skoglösa trakten är en välkommen hjelp. Kala och steniga ljunghedar, liknande de bekanta Svältorna, förläna vissa delar af denna trakt ett högst ödsligt utseende; på andra: ställen träftas visserligen talrika dungar at björk och andra löfträn, men egentlig skog saknas. Dess återväxt anses duck ej omöj