(Insändt.) Ytterligare angående infiyttningarne. Insändaren börjar med att utur en föregående artikel uti detta-ämne (se artikeln i n:r 303 för den 30 Dec. 1867 af Aftonbladet) citera begynnelsen af sagde artikel: I närvarande ögonblick, då skaror af arbetslöst folk öfvergifva sina hemorter mestadels för att ,hamna i de större städerna, torde det icke vara sur vägen att hafva ett vaksamt öga på inflyttade personer. Vidare antyder samma artikel, att man frestas satt tro, det en och annan kommun sjelf uppmuntrar till utflyttning, så snart det befaras att en talrik familj annars skall falla kommunen till slast. Ja, detta torde inträffa mera än en gång; och man kan ej undra härpå, då inom mindre folkrika kommuner Nederbörande lättare kunna kontrollera sådana förhållanden; icke heller att en sådan kommun dels af egennytta vill blifva af med fattigskaran, dels af välmenande omtanka för fattiga arbetsföra personer till och med underlätta deras utflyttning, särdeles till de större städerna, enkannerligen till hufvudstaden, hvarest man föreställer sig att lättare arbetsförtjenst är att finna. TInsändaren känner med visshet åtminstone sådåna fall, då, särdeles om genom de lättade kommunikationerna med ångbåtars och jernvägar, — vederbörande, för att blifva af med i hafvande tillstånd: varande ogifta qvinnor, sådana blifvit försedda med litet understöd för att resa till hufvudstaden, der offentliga barnförlossningsanstalter och allmänna barnhuset finstas för att emottaga såväl den skyldiga som den oskyldiga. Önskligt vore alltså, om vederbörande myndigheter noga tillsågo att dylika presenter icke blifva emottagna, de der slutligen måste falla den dervarande nog hårdt derförutan anlitade fattigvården till last. Fattigvårdsförordningen af d. 13 Juni 1853 står derför icke i kollision med instruktionen af den 16 Juni 1864, eller gör en dylik tillsyn omöjlig medelst obehörig inskränkning i den fria inflyttningsrätten; den håller tvärtom densamma inom alltför väl behöfliga skrankor; och om icke vederbörande hålla en noga tillsyn öfver ofvan och förut påpekade förhållanden, skall erfarenheten under nuvarande år isynnerhet, då arbetslöshet dyr tid och all annan brist öka eländet och bekKymren i detta afseende, ofelbart visa, huru betydligt de fattigas antal endast genom opåaktade inflyttningar stigit. . Förenämnde reflexioner mana insändaren slutli en till uppfordran åt våra skickliga statistici at! låta allmänheten veta huru förhållandet härutin nan är i afseende på hufvudstaden, hvarigenon man tydligen skall finna huru nödvändigt det är — och tillbörligt derjemte — att hela landet och icke endast hutvudstaden såsom kommun, tager de vigtiga anstalter under armarne, som man säger hvilka dessa obehöriga inflyttningar mest drabba d. v. s. sjukhus i allmänhet, barnsängs-asyler (fö! att nyttja ett generelt namn, dervid man torde observera hrr Berlins, Carlsons m. fl. så varm: uppmaning nyligen uti de allmänna tidningarne detta afseende: en appel till hela landet och ickt blott till hufvudstadens lika ofta anlitade, som och nöden ständigt bispringande välgörande invånare — äfvensom barnhus. RR Sas se battre