sjelfva. Härigenom få de ett kärt och dyrbart fädernesland som lifvar dem för högre intressen och för hvilket de i farans stund gerna skola utgjuta sitt blod. Mycket är redan gjordt för ordnandet af en allmännare undervisning; landet är intresseradt derför och särskildt har den församlade riksdagen riktat sin uppmärksamhet derpå. Lösningen af deuna fråga möter många svårigheter äfven uti förhållan den, som kunna synas obetydliga såsom mänga föräldrars likgiltighet eller motvilja att skicka sina barn till skolan; de flesta provinsers glesa befolknicg. Men frägans vigt fordrar ansträng ing och om än frukterna först efter generationer komma att visa sig, så är emellertid sjelfva roten till fattigdomen angripen genom en omsorgsfullare uppfostran, utsträckt till alla samhällsklasser. Det kommer alltid alt finnas i samhällen. lekamliga och andligen sjuka, som behöfva bjelp. Alltid kommer det att finnas oförbätterliga individer, om hvilka samhället får taga värd, men lyckligtvis äro dessa jemförelsevis ej så mänga. Missväxt och andra olyckor af allmännare eller mera enskild baskaffenhet inträffa ofta med stundens kraf af hjelp, men de äro öfvergående. Ett värre ondt är superiet, som förslöar, förvildar, och grundlägger ett ohjelpligt ondt. tgärder frän statens och kommunens sida hafva blifvit vidtagna. Särskildt kan såsom exempel anföras ett af de största fisklägen i Bohuslänska skärgårdeo, hvarest för 8 år sedan rådde allmän brist och elände, men rikedum på krogar. Kommunen beslöt att förbjuda alla krogar och detta samhälle har i närvarande dag rest sig till välmåga. Säkraste och naturligaste sättet är att individerna genom ötvertygelse och moralisk kraft kunna afhälia sig från denna farliga fiende, men der en sådan öfvertygelse och kraft saknas, får staten och kommunen göra sin ratt gällande såsom emot omyndiga. En stackars hustru yttrade en gång under arbete och släp för födan till sig och sina barn jemte sin supiga man, som var skuld till fattigdorhen: Om kungen visste allt det elände bränvinet åstadkommer, så skulle han nog hafva förbjudit det. r bränvinet ett ajutningsmedel, så står det ej ensamt i denna väg. Ena arbetskarl yttrade en gång: Vi sämre folk supa på simpla krogar, men de fina herrarne de supa finare saker på hoteller. Yttrandet är betecknande. Fattigdom ar i och för sig sjelf lika Jitet något ondt som rikedom. Njutningsmedlen såsom sådana behöfva ej heller försätta ett land i failigdom, ty utan konsumtion ingen produktion, men om de förtära sedlighetens kraft, om de förslappa ejler omintetgöra hågen och dugligheten, så frammana de i sjelfva verket ett tärande or dt — och må kallas fattigdom eller öfverflöd. Njutniogar äfven om de kallas förfinade kunna vara ett moraliskt och fysiskt gift likasom de kunua undergräfva den ekonomiska olyckan. Männe ej våra öfverdödiga middagar, våra nattliga supter och skiftande nöjen i allmänhet få kallas ett våldförande på helsan, ett vågadt anfall på det enskildta välståndet och för det sedliga lifvet en mindre nyttig skola? Huru ofta hör man icke unga flickor ofta ännu i utvecklingens äl der omtala att de hvarje afton veckor å rad varit bjudna på baler och supger. MHvilket förderfligt inflytande skall icke detta utöfva både på deras kroppsoch själskrafter. Afven om faran i afseende på helsan ej skulle vara lika stor för andra könet, så blifver det dock ej fritaget från menligt infly:ande af ett dylikt lefnadssätt, Faran ökas derigenom att den ena njutningen väcker törsten efter en annan. De kunna möjligtvis gifva sinnesrus, men de äro ingen närande själaföda utan blott en retving, som snart lemnar efter sig trötthet och ledsnad. Ar man utblottad på, inre tillfredsställelse och sinnesfrid blifver blicken snart skum för lifvets högre intressen och själen sjunker antingen uti domning eller blifver ett rof för qvalfull dysterhet. Vi äro vanda att höra vårt land omtalas såsom fattigt och under närvarande är ropar nöden till oss fråa många håll, men nåzot egentligt hämmande af nöjen tyckas de ej kunna ästadkomma. Männe ej mången kan ee bör ott hän åt nöden och bristen? Hortclins.