maktlös mot detta onda, äfvensom statens och kommunens hittills vidtagna åtgärder synas otillräckliga. Skulle det således vara ett ondt, som ohejdadt kan växa till en vidd då det uppslukar samhällen ? Sjelfva föreställningen är förkrossande, men den får likväl ej hindra oss från försöket att se förhällandet i sitt rätta ljus eller verka förlamande på de mått och steg som böra vidtagas. Betrakta vi närmare de krafter, som röra sig inom samhället i olika riktningar, så vill det synas som menniskoanden aldrig haft ett större herravälde än i närvarande dag. Vi hafva således ingen anledning att antaga det samhällena skulle vara i ett svaghetstillstånd — uti en tynande ålderdom, utan vi skola hoppas, att det förnuftsenliga mer och mer skall göra sig gällande till undertryckandet at det, som lägger sig i vägen för samhällets högsta intressen. Ser man fattigdomen uti en rätt dager, så torde orsakerna upptäckas för att sedan kunna bekämpas. Orsakerna måste undanrödjas såvida någon verklig hjelp skall ästadkommas. Orsakerna till fattigdom kunna vara af allmännare beskaffenhet. Ett land, som beherrskas af en förstelsande köld eller en förtorkande källa gör fattigdom till en nödvändighet. Omtänksamhet, arbete och sparsamhet kunna ej alltid afhjelpa bristen, kunna sällan höja sig till välmåga och än mindre till rikedvumar. Men om Lappland afräknas så erbjuder vårt land genom arbete rikedomar uti flera riktningar. Om klimatet och läget ej kanna sägas gynna, så hindra de dock ej industriella företag. Uti våra större och mindre vattendrag hatva vi fördelar till och med framiör många andra länder. Värt land är långt ifrån den gräns der öfverbefolkning vidiager. Vilefva ej under ogynnsamma politiska förhållanden. Hvarest en rättmätig klagan försports i afseende på sociala och politiska förhållanden hafva reformer inträdt och det synes som vi stodo vid början till ett allmän: nare politiskt lif och ett vaknande kommunalintresse. Äfven om religionsfrihet eller undervisningen ej ännu fått en fullt fillfredsställände lösning, så stå de dock bland dagens brännande frägor. Förtjensten och dugligheten uppskattas och släppas fram till platser, der de kuona verka för allmänt och enskildt bästa. Skulle ett motsatt förhållande kunna framvisas, så hörer det väl till undantagen. Arbetet hålles i ära utan någon störande rangordning och på hvarje plais kan den redbara och dugliga förtjensten vinna anseende. Något egentligt kastvälde gör sig ej gällande hos oss, ej heller veta vi om nägra splitoch hatväckande onaturliga privilegier. Men fattigdomen tilltager. Den måste följakiligen hafva sin närmaste och egentliga orsak hos oss sjelfva. Bekräftelsen härpå vinnes vid skärskädandet af fattigdomen ansigte mot ansigte. Nog kan den finnas inom alla klasser, men egentligast och i sin allvarsammaste skepnad är den hos den klass, som i vanlig nening ej fått någon uppiostran, som ej lärt sig tänka och beräkna lefnadskretsen utom stunden som är, som följer naturliga böjelser sådane de blifvit lemnade utan odling utan lyftning. Det är ett sorgligt och betänkånsvärdt förbållande, att der nöden och bristen en gång tagit iotfäste syvas de ofta utbreda sig på djupet och vidden slägt2 efter slägte. Detta har också sin naturliga förklaripg, då barnen få taga del i föräldrars fattigdom och lefva in uti deras vanor, åtföljas af samma omgifning af likartadt sällskap. Vilden tillfredsställer endast de nödvändiga Lehofven men med en djurisk oböjlighet och ofia med mer än djurisk grymhet. Äfven på en ståndpunkt ötver vildens äro njutnivgarne ej många, men de kunna koncentreras uti en hejdlös styrka. Bränvinet är hos oss ?roten och upphofvet till det onda? af en rå och vild beekaffenhet. Skrönet på våra krogar, de scener som uppspelas inom familjen, fattigdomen, brottet och eländet som häraf följa, framträda ej för allmänheten till hela sin vidd och vederstygelighet. Noxz hafva skildringarne öfver olyckor och brott, hvilka fylleriet förorsakat, varit skärpta; nog hafva måloingarse öfver fasorna det åstadkommit varit förglagda alluäfrån de första nykterhetsifrarne till närvarande dag, men superiet florerar ännu — och hvarföre ? En berömd författare yttrar att han för sin del ej kände någon frestelse att supa sig full; men om han beständigt vore olycklig, frusen, bungrig, naken, okunnig, ej kände följderna af att kränka Guds lagar, om hau sada från ungdomen varit ouvgifven af de dåligaste exempel, missaktad af andra menniskor, ett vämjeligt föreraål i deras ögon, ja icke ens hade aktniog för sig sjelf, kunde han lätt förstå, att rusets tillfälliga galenskap skulle vara en kärkommen njutving. BSuperiet kan växa till en assion, som fasthäller sitt offer, under hvilka förhållanden som helst, men nöden och bristen är dess moder. Frågan följer: hvad är orsaken till nöden och bristen? Den omtänksamme och flitige, den beräknande och sparsamme, den duglige oeh sedlige lider ingep brist; hen jefver lugn äfven med knappa tillgångar undir den närvarande dagen och ser emot den kommande med frimodighet och hopp. Det är således tanklösheten och Jättjan, likgiltigheten och lättsinnet, odugligheten och osedligheten, som Jider brist och ned: sjunker i stundens elände och framkallar morgondagens förbannelse. Men detta beklagliga tillstånd mäste ock hafva sin orsak. Det är uppfostran, som skall frammana det bättre hos menniskan; hvarje menniska måste upplysas om det rätta och hvad med nödvändighet måste iakttagas, förmögenheterna såväl andliga som kroppsliga behöfva utvecklas, stärkas och stadfästas. Detonda,, det dåliga skall ungertryckes af öfvertygelse och kärlek för det goda. Hvad är årtusendens kulturarbete annat än ett stigande från mörker och trildom från vanmakt och okunnighet till ljus och friket till kraft och seger. De fatuga utan! nyfosirnp äro kraftoch värnlösa. 1dettal rn skestjilstöng tillböra de likväl samPmyndig. onettagare Hill ilisationens Het och ärö u. ad ka ot3 intresse I