Men skogen är full af indianer, och nu sedan engelsmännen retat dem emot nybyggarne, är ingen hvit säker här, sedan det blifvit mörkt. Jag skall följa dig hem, men lofva mig att aldrig mera ensam gå så långt bort i skogen.n aIndianerna göra mig icke något ondt, sade Mary med ett småleende, som icke var gladt; de hysa medlidande för mig, tror jag, och älska mig också litet. Jag är icke rädd för dem. Deras yxor är icke så skarpa som Jason Wintermoots ord. Medan hon ännu talade hördes ett lätt prassel i buskarne bakom dem, och igenom skogens dunkel skymtade några mörka gestalter. Det var en iiten trupp indianer, som hukade sig ned bakom en stor sten och tittade fram på dem. En af dem höll sin bössa i handen och kröp sakta framåt. Mary såg dem och sprang upp på en sten, midtför vilden som sigtade på missionärens hufvud. Icke honöm — icke honom! ropade hön förtviflad och sträckte bedjande upp sina armar. Skjut på mig! ni vet ej huru jag längtar efter att dö.s Hon lyfte upp hufvudet då hon ropade dossa hjertskärande ord eeh de lätta, guld— 0 str