STOCKHOLM den 9 Jan. Partier och principer. VIL Mediciaska frågan och Folkskolefrågan. Vi ha i en föregående artikel uttalat oss om undervisningsfragan i allmänhet och särskildt framhållit nödvändigheten att vidtaga en omfattande revision af de frågor, som röra elementarläroverken samt angelägenheten att för detta ändamål vid den stundande riksdagen nedsätta ett särskildt utskott. Det återstår att i korthet beröra tvenne särskilda och vidt skilda områden af undervisningen, nemligen läkarebildningen och folkskoleväsendet. Vi ha i sjelfva verket att förebrå oss någon tids tystnad i afseende på den vigtiga fråga, som man för korthetens skull plägat kalla den medicinska frågan, hvilken frågas behandling å regeringens sida tyvärr icke är egnad att stärka det förtroende till ministörens frisinnade och reformvänliga karakter, som vi länge hyst och sökt upprätthålla. Efter en långvarig strid emellan carolinska institutet och universiteternas medicinska fakulteter, huruvida det förra borde få komma i åtnjutande af den rättighet till meddelande af fullständig medicinsk undervisning, som dess första reglemente tillförsäkrat detsamma eller om de hinder, som fakulteterna lyckats lägga deremot, skulle fortfarande få gälla, nedsattes, såsom våra läsare torde minnas, för några år sedan, en komite för den medicinska undervisningens ordnande, hvilken efter långvariga undersökningar kom till det resultat, att för den medicinska undervisningen i vårt land hvarken erfordrades eller borde nnas mer än eft läroverk, hvars säte borde vara i hufvudstaden. Denna! utgång, som var så mycket mindre väntad, som dåvarande ecklesiastikministern sjelf hade åta; rit sig ordförandeskapet i komiten, vann icke regeringens bifall; och i motsats till komite-. rades förslag etablerades ett system, som med få modifikationer innefattade allt hvad de medicinska Upsalaprofessorerna hade önskat för att motverka det täflande institutets utbildning. Detta senare skulle icke ens få begagna för sin anatomisal alla de kadaver, som här i staden blifva tillgängliga, utan Upsala medicinska fakultet, som till följd af läget i en mindre stad lidit brist på detta undervisningsmateriel, skulle numera få med institutet dela tillgången härå. . Missnöjet öfver regeringens sätt att gå tillväga, då hon först nedsatt en komite, för att bilägga striden och åstadkomma en förbättrad läkarebildning, samt sedermera, när komitens utlåtande, mot hvad man förmodligen väntat, utföll ofördelaktigt för Upsalaintresset, lemnade allt hufvudsakligt på den gamla foten, föranledde en häftig uppständelse vid 1862—63 årens riksdag, och med en ofantlig majoritet i trenne stånd beslöto rikets ständer (den 16 Maj 1863) en skrifvelse till regeringen med begäran, att carolinska medico-chirurgiska institutet måtte erhålla rätt att, i likhet med universiteternas medicinska fakulteter, anställa såväl den teoretiskt-medicinska eller så kallade medicinekandidatexamen som den praktisktmedicinska eller medicine-licentiat-examen, sant att kongl. stadgarne för bemälda institut af den 26 April 1861 måtte, i öfverensstämmelse härmed, varda ändrade och de åtgärder i öfrigt vidtagas, som för befordrande till verkställighet häraf må finnas nödiga. Nu borde väl, skulle man tro, denna angelägenhet-vara på klar-och redig fot; men det vill synas, som skulle regeringen tro sig icke behöfva fästa det ringaste afseende på riksdagens vilja och önskningar, utom när de falla tillsammans med dess egna önskningar och tycken. Rikets ständers beslut af 1863 finnes ännu outfördt och vårt största och kostbaraste medicinska läroverk saknar ännu den rättighet, som kunde sätta det i tillfälle att sjelfständigt verka för läkarebildningens förkofran. Om representationen vill åtnjutå någon aktning från regeringens sida och upprätthålla sitt anseende hos nationen, så måste den se till att dess beslut icke lemnas till den grad åsido, som om de alls icke existerade. Vi hoppas också, att riksdagen icke skall underlåta att på lämpligt sätt erinra regeringen om dess pligt i detta fall: Hvad de nödiga reformerna i afseende på folkskoleväsendet angår, så kunna vi i denna allmänna öfversigt så mycket hellre fatta oss mycket kort, som vi ofta haft tillfälle att deröfver utförligare uttala oss och utan tvifvel snart få tillfälle att, med anledning af motioner i dessa ämnen, upptaga och närmare utveckla de: särskilda frågorna på detta område. i Man kan med skäl säga, att ett oblidt öde hvilade öfver folkskolesakens behandling vid senaste riksdag. Sammansättningen af det andra kammarens tillfälliga utskott, till hvilket de vigtigaste förslagen rörande denna angelägenhet hänvisades, var icke den lyckligaste. Sasom motiv för att afböja föreslagna reformer använde detta utskott hufvudsakligen en sats, som nästan synes ha varit en från den nuvarande högsta ledningen af undervisningsangelägenheterna utången parole med afseende på alla reformörslag, den nemligen, att våra undervisningsanstalter nu behöfva rådrum för att sätta sig fullt in i nya former, att de beböfva fredas från ett experimenterande, som utöfvar menlig iuverkan på både lärare och lärjungar samt förhindrar förvärfvan