skulle hos honom (varlemnat det nu i rättens hän-der liggande större sedelpaketet, uppsköts målet nm måndagen den 13 d:s för åtskilliga personers örande. Trichiner. Från köttbesigtningsbyrån å Skeppsbron har i dag till poliskammaren inkommit anmälan derom att ett på morgonen å byrån till besigtning inlemnadt slagtadt svinkreatur funnits behäftadt med en myckenhet lefvande trichiner. Egaren till fläsket, en sjöman Rundbäck, erhöll det besked att fläsket skulle i vederbörliga vittnens närvaro oskadlig; s, endera genom grundlig kokning eller ock förmedelst nedgräfning. — Mord. Norrköping den 4 Jan. Efter anmälan att enkan Maja Stina Persdotter Blomgren i backstugan Stensätter å Mellantorps egor i Qvarsebo socken den 27 sistl. December derstädes befanns död i sin säng, med en snara om halsen, inställde sig kronolänsmannen jemte biträde för att anställa undersökning, dervid utröntes, att den flidna, som var 53 år gammal, bodde ensam i förutnämnda backstuga samt förde en stilla och gudfruktig vandel och, såvidt man vet; ej lefde i osämja med någon. Med flitigt och troget arbete förskaffade hon sig en, visserligen ej öfverflödig, men efter hennes lefnadsvanor tillräcklig bergning. Ingen hade sett henne sedan tisdagen den 10 December, hvadan allmänna öfvertygelsen var, att hon legat död sedan nattem till den 11 Dec. Kroppen befanns afklädd, liggande påhöljd i sängen med en halsduk och dessutom en nedåt hårdt åtdragen, på en spik i väggen löst fästad snara af ett ylleband om halsen. Hela kroppen var stel af kyla; hufvudet blodigt och å bädden under hufvudet befanns mycket blod. Något yttrande af den aflidna eller någon ledsnad i lynnet, som kan gifva anledning antaga att hon umgåtts med tanken på sjelfmord eller utöfvat detsamma, finnes icke. Allmänna tron är derföre, att hon icke sjelf afhändt sig lifvet, utan af annan person blifvit mördad, hvilket ock vid den sedermera hållna medikolegala besigtningen tillfullo bekräftats. Mördaren efterspanas. — Mordet vid Djeknegatan. Malmö den 3 Jan. Detta förfärliga mord, det hemskåste som någonsin inom detta samhälle egt rum, har uppväckt en allmän bestörtning. Den mördades rätta namn var Jöns Persson, men han benämdes oftast Jöns Theberg. Vid polisundersökningen, som leddes af borgmästaren Malmborg, kommo åtskilliga omständigheter i dagen, som gifva ledning åt efterspaningarne för mördarens gripande. Man har nästan till visshet gränsande förmodan, att mordet skett sistlidne måndags afton mellan kl. 6 och 9 och att mördaren varit er karl, som blifvit sedd ute i staden tillsammans med den mördade. Under mordets föröfvande har porten blifvit låst, hvadan mördaren sålunda funnit sig instängd, och varit synlig i granngården, dit genomgången varit fri. Huru han kommit ut på gatan är ännu icke utredt. Sannolikt är attrban först stulit nyckeln till rummet utur Jöns Perssons ficka, ty när Jöns hemkom, hade han för någon beklagat äg öfver förlusten af sin nyckel. Huru Jöns sjelf kommit in känner man icke. Endast uren och en snusdosa saknas. Penningar ha icke påträffats i den mördades gömmor; men man har ingen anledning att antaga. det någon större summa blifvit stulen. Jöns Persson lär på senare tiden haft ondt om penningar. Flera värdepapper, dock knappast uppgående till 2000 rdr, påträffades på olika ställen i hans gömmor. — Mord föranledt af menniskohat. I Kristiania har nyligen en svensk arbetskarl vid namn Olaus Andersson blifvit tilltalad såsom den der föröfvat mord å en ålderstigen qvinna i Skedsmo socken i Norge. Andersson har, dock utan synnerlig ånger, erkänt sig skyldig till förbrytelsen. Det behöfs intet vidare tal om den saken,, sade han inför rätten, jag har slagit ibjäl qvinhan. Det var ingen synd om käringen, hon dog utan medvetande. — Kort efter det bekännelsen blifvit afgifven, söktes man vinna kännedom om hans förflutna lif och derigenom äfven om förklaringsgrunden till hans brott. Den redogörelse härför, Morgenbladet lemnar, är på sätt och vis ganska märklig och torde förtjena att i sammandrag återgifvas. Olaus Andersson berättade, att han var född af fattiga föräldrar i närheten af Göteborg, och hans första barndomsminnen gå ut derpå, att han och hans syskon plägade åtfölja modren på tiggeri. När han blef äldre fick han tjenst på en större egendom i trakten af Göteborg. Här blef han bekant med en tysk domestik och gifte sig med henne. De lefde i små omständigheter och Andersson gjorde sig skyldig till tjuftnader samt blef dömdför andra resan stöld. . En dag, det var julafton för omkring 12 år sedan, blefvo Andersson och hans hustru bjudna till en tysk familj, som bodde i närheten. Under samvaron der, sedan den tilltalade blifvit rusig, föll talet på hans åktenskap, och det yttrades derunder missnöje med att Anderssons hustru, såsom tyska, gjort en mesalliance genom att gifta sig med en svensk, och det förevitades Andersson, att han icke var god nog,. Häröfver blef han ursinnig och fram på aftonen smög han sig -bort och satte oförmärkt eld på huset. Hela gården brann fullständigt ned. Intet menniskolif gick förloradt, men några blefvo dock skadade. Andersson dömdes till döden. men domen mildrades till 10 års straffarbete på Långholmen. Denna benådning var honom dockingalunda välkommen. Han var led vid lifvet och önskade sig döden. Sedan den tiden har han alltemellanåt haft starka anfäktelser, af en obestämd ångest, hvilken han ständigt sökt dämpa genom förtärande af rusdrycker. Efter sitt frigifvande vistaes han först i Göteborg och begaf sig derifrån till Norge, der han vandrat omkring från det ena stället till det andra och sökt att lifnära sig dels med arbete, dels med småstölder och tiggeri. Under dessa sina vandringar tänkte han ofta på att begå ett mord, helst på någon, som hade mycket penningar. — Tillfrågad om motiverna till det nu begångna mordet svarade Andersson först, att han var led vid lifvet, och då det anmärktes att detta icke var någon tillräcklig förklaringsgrund, tillade han: Det kom så öfver mig,. För att stjäla kunde enhvar finna det icke var, sade han, ty det var fattigt i stugan, — Under hela sitt uppträdande visade den tilltalade en orubblig kallblodighet; men såväl hans miner som hans tal röjde ett inrotadt och förfärligt hat till sina medmenniskor. Blott en enda gång syntes han gripen af en mildare känsla, och det var då talet föll på hans hustru och slägtingar.