Jerna, så kan man vara säker om att finna hälften sysselsatta med att spela pröference i sitt anletes svett. Må ingen fördöma våra kära landsmän för . detta sätt att helga hvilodagen. Man be. I höfver icke vara en gudsförnekare för det att Iman hvar efter sin smak glädjes åt sin till1 varo på jorden. Om man noga skulle hälla , på cordetsc oomkullrunklighet och förvandla Jorden till en cjämmerdalk, hvad skulle man vinna på det, annat än att hvarannan menniska skulle stämma in i visan: cAck du min moder, säg hvem dig sändea etc. . Sönoch helgedagar äro också förargelsens dagar för många. Jag vet en hel samhällsklass, som aldrig svär och förbannar så mycket som just dessa dagar. Kanske vore det I skäl att tala om hvarföre, ty förargelsen kan lundanrödjas af höga vederbörande, som då . I skulle göra ett kristligt arbete. Den samhällsklass hvarom jag talar är alla -Junga och gamla ungkarlar, som icke äro andlligt sinnade. ; ) När ungkarlen vaknar på söndagsmorgonen vill han gerna dricka en kopp kaffe, han .Jsom andra mera lyckligt lottade Adams söner. Men som han icke har någon Evas I dotter i hemmet som kan tillreda den efterlängtade drycken åt honom, så måste han Ttaga hatt och rock på sig och skynda till Ischweizeriet. Ofta händer då att han glömt Jatt se på klockan, och just som han får paradiset i sigte börjas ottesången och kafeets I dörrar stängas midt för den kaffehungriges näsa. cFan anamma en sådan ordning !a I mumlar den stackars ungkarlen för sig sjelf, Joch är det då tio grader kallt så svär han minst tio gånger i förargelsen. Om man antager, att bland Stockholms ungkarlar ungefär ett tusen blifva utan kaffe på söndagsmorgonen, antingen derför att de Ikomma ut i ottesångstiden, eller derför att ide icke vakna förrän högmessan börjat, så kan man lätt räkna ut, att när det är tio I grader kallt en söndagsmorgon, så stiga tioI tusen eder och förbannelser upp i rymden på samma gång som de frommas koraler. I År det nu sannt att den som svärjer och I förbannarZblifver fördömd, så måste man rysa för tanken på huru många själar skola qväljas i evig pina, derför att en grym förordning nekade kropparne en kopp kaffe i lifvet. Jag hemställer derför till vederbörande, om det icke vore ett behagligt sätt att fira hvilodagen genom att frälsa tusentals kroppar från hungrens plågor och tusentals själar från afgrundens qval? Trettondagen åt hr Bonifacius och jag en liten middag tillsamman och fram emot femtiden gingo vi till Kung Carl (ni kan väl inte gerna missförstå mig?) för att få oss en kopp kaffe och ett glas punsch. Men knappt hade vi hunnit smutta på glasen förrän kyparen underrättade oss att vi måste aflägsna oss, derföre att aftonsången skulle börja. , Tänker ni hålla aftonsång här? frågade Jag. . Kyparen svarade genom att skrufva ner gaslågorna, så att det blef nästan mörkt i rummet. S-—s dumheter! svor en gäst, som satt i soffan och läste en spännande följetong. År det för att vi skola längta till ljuset, som man sätter oss i mörkret? inföll en annan. Drifver man oss härifrån för att Yi skola gå i kyrkan? Det är ju en uppenbar drift, tillade en tredje. Det här är ju samvetstvång! utropade en fjerde. Herr Bonifacius, som är en vän af gamla seder och bruk, steg genast upp för att ga, utan att vidare tänka på saken, men med tillhjelp af en tändsticka såg jag på klockan, att vi ännu hade några minuter qvar, och bad derför herr Bonifacius sitta ned och i korthet förklara nyttan af denna förordning, som kör ut folk från källare och schweizerier, derför att annat folk vid samma tid somna i kyrkbänkarne. Herre! utropade Bonifacius och skrufvade som vanligt på peruken, förstår ni inte att de frommas bönesånger störas af glasens klang på krogen. . Om så vore skulle förordningen vara på sin plats, men kyrkans murar och dörrar äro nog tjocka att utestänga alla missljud. Lagen säger att kyrkoandakten skulle störas om källarkunderna fingo ostördt sitta vid sina bord, och dermed nog. Men sunda förnuftet säger, att det är lika orätt att störa en medborgare, som läser en tidning eller smälter maten med en kopp kaffe, som att störa honom hvilken i kyrkån lyssnar till en predikan. Kände den förstnämnde någon kallelse att träda in under templets hvalfbågar, så gjorde han det nog, men att söka drifva honom dit är ovärdigt och olidligt. Må lagen gripa in, då det gäller att försvara medborgarens frioch rättigheter, men icke för att inskränka dem. Detta resonnemang var för starkt för Bonifacius och blossande af harm utropade han: Oefterrättliga menniska, kan ni då inte fatta att det är en himmelsskriande synd, att glamma vid punschglaset då andra hafva sin bönestund! Bäste herr Bonifacius, hela lifvet är en bönestund och helt säkert går icke ett ögonblick förbi, utan att tusende bönesuckar stiga upp till himmelens Herre. Skulle vi aldrig ta eller dricka under andras bönestunder, så skulle vi följaktligen svälta ihjäl. I detsamma slog klockan fem och — vi blefvo utkörda. Herr Bonifacius gick i aftonsången, men jag stod en stund och lyssnade till de utkördas förbannelser och gick ( sedan hem i akt och mening att underrätta ! vederbörande om saken, på det att de med ! det snaraste måtte göra ett Gudi behagligt( verk och draga in den förargelseväckande 1 I I ( 1 C förordningen. Richard. KRENERRRARTIRTRESSKENARo Rättegångsoch Polissaker.