fs An 1:o att den internationella myntfoten bör grunda sig på en myntmetall, tillnio tiondedelar i vigt bestående af fint guld; 2:0 att de såsom internationella mynttyper erkända valörerna böra blifva 5, 10, 20 och 25-francs-stycken; 3:0 att, vid framtida utmyntning af guldmynt, den tolerans, så till vigt som halt, hvilken i myntkonventionen af den 23 December 1865 blifvit antagen, bör allmänt iakttagas; 4:0 att konventioner böra träffas i syftning att göra de internationella mynttyperna till lagligt betalningsmedel i alla de stater, som ingå på en dylik konvention; 5:0 att öfvergångsperioden från silfvermyntfot till-den nya myntfoten af guld lemnas beroende af hvarje stats egna förhållanden; och slutligen I 6:0 att enär silfvermyntet framdeles skulle komma att betraktas såsom skiljemynt, så afhandlade man icke för närvarande detta mynts blifvande beskaffenhet. I ett berättelsen bifogadt betänkande yttrar författaren, efter en öfversigt af våra nuvarande myntförhållanden: . Guldets företräde såsom myntmetall be; står deruti, att guldet kan delas och återförenas med mindre förlust än silfret. Guldets inneboende värde , är omkring 151e gåni; ger så stort som silfrets, när vigt och finhet äro desamma. Just det, att mom minsta ; möjliga volym och tyngd innehålla högsta j 1 1 1 I !f möjliga värde, utgör en myntmetalls förnämsta egenskap. Sedan farhågan att komma i brist på tillräckligt guld numera blifvit helt och hället undanröjd, så qvarstår ingen anledning, att, då man påtagligen behöfver vidtaza. en förändring, uppskjuta med antagandet af guld såsom myntmetall till det nya myntväsendet. Beträffande legeringen, så har erfarenheten visat, att den af nio tiondedelar fint guld och en tiondedel koppar är den mest ändamålsenliga såsom varande hvarken så mjuk, att prägeln snart blir otydlig, eller så härd, att myntet hastigt genom nötning förlorar i vigt. Det ligger en stor fördel uti att ansluta sig till en och samma legeringsprocent, ty om legeringen är enahanda, så kunna äfven slitna mynt emottagas efter vigt. Den stora fördelen hf att förena sig om en redan befintlig myntfot, i stället för att söka en ny utgångspunkt, föranledde myntkonferensen att upphöja det franska myntsystemet till ett allmänt internationelt. Detta praktiska sätt, som bereder möjlighet att snart lösa frågan, synes ha behagat nordj. amerikanarne, hvilka faktiskt redan antagit i guldsom myntfot och sannolikt ganska snart komma att bringa dollarn af guld i fullkom7 lig öfverensstämmelse med 5-francs-stycket af , guld, samt att utmynta 5-dollars-stycken af I samma värde som 25 francs, eller nägot mindre värde än den engelska sovereign. Denna j. åtgärd kommer att bringa England i samma 4 belägenhet som Sverge alltför länge varit till 1 sina grannar. Till franska myntsystemet ha redan an-, slutit sig Belgien, Schweiz, Italien och Grekland. Sydtyskland har icke visat någon be-. nägenhet ,att ansluta sig till Nordtysklands myntfot; Österrike har redan afslutat en konwention med Frankrike; Spaniens benägenhet att reducera spanska piastern till likhet med 5-francs-stycket torde destohellre kunna förutsättas, som redan länge uti Spanien spanska piastrar varit vida mera sällsynta än franska 5-francs-stycken; Portugal har redan guld till myntfot; Ryssland måste för ett ändamålsenligt tillgodogörande af sina stora resurser antaga en fast myntfot och kan då lika ledigt såsom räkneenhet för hela riket antaga gvart-rubeln, som ryska kejsaren redan stadfästat den finska markka för Finland. Ingen anledning till tvekan förefinnes om riktningen af de sträfvanden, som mer och mer göra sig gällande, för att uppnå en gemensam myntfot. Dröjsmål kan endast uppkomma derigenom, att de respektive nationerna afvakta hvarandras åtgöranden, och sålunda lemna frågan in stalu quo. Den, som först bestuter sig, bidrager mest till frågans lösning och kommer icke att sakna efterföljare. Formen för åvägabringandet af ett internationelt myntväsende synes mig lämpligen vara den, att emellan alla civiliserade nationer afslutes en allmän konvention, genom hvilken man förbinder sig dels att ntmynta, dels att i liqvid emottaga myntstycken af en halt, bestämd till nio tiondedelar fint guld och en tiondedel koppar, och till värde af 10, 20 och 25 francs. Med afsigt har jag här utelemnat 5-francs-stycket af guld, ty dylika böra icke erkännas såsom internationella mynt. I Vidare torde med grannländerna böra afslutas särskilda konventioner, innefattande bestämmelser om beskaffenheten af det smärre myntet och huru stort belopp, som deraf högst uti en och samma liqvid bör emottagas. SDen svenska dukaten var, likasom den holländska, fordom ett mynt med vidsträckt gångbarhet. Gustaf Adolf den store var den. förste konung, som präglade dukater för att! användas i liqvider. Sedan ha alla svenska konungar låtit prägla dukater, och dessa voro under 2:ne århundraden, liksom de holländska, ett internationelt mynt. Detta har likväl upphört. Numera äro Napoleon dor, den engelska sovereign och det amerikanska 10-doilars-stycket de mest spridda guldmynt och dem, på hvilka man vid förvexling f främmande länder behöfver göra minsta uppokring. ; Att bringa den svenska dukaten uti noggrann öfverensstämmelse så till halt som vigt och dimensioner med franska 10-francsstycket är att återvinna för svenska dukaten en större användbarhet; och att, sa snart Frankrike beslutat sig utprägla 25-francsstycken af guld, äfven i Sverge utprägla sådana, anser jag vara si deles lämpligt, för att visa uppriktigheten af det intresse, hvarmed man omfattar den stora frågan. Dessa åtgärder bero uteslutande af Eders Kongl. Maj:t. 3 . I underdånighet vågar jag hemställa, om icke, i sammanhang härmed, nådig proposition till riksdagen borde aflätas om antagande af den svenska dukaten, deraf 310 stycken utmyntas af en kilogram, bestående af nio tioudedelar fint guld och en tiondedel koppar, såsom myntenhet, samt francs, eller en tiondedel af snyntenhetens värde såsom räkneenhet. Denna senare fördelad uti 100 2272 I sm a C ADA at — rv vv MM AA KR AS AS PN NO ett -— fö j l 1 l 4 t